SuPer och Tehy om lagförslaget: Onödigt, tar bort strejkrätten och kränker på ett flagrant sätt jämställdheten i arbetslivet

SuPer och Tehy motsätter sig förslaget till en patientsäkerhetslag för att säkerställa nödvändig social- och hälsovård under stridsåtgärder. Det ger arbetsgivaren ensamrätt att definiera hur mycket skyddsarbete som behövs och strejkgränserna. Dessutom kan regionala förvaltningsverk på begäran av arbetsgivaren förbjuda vårdpersonalens stridsåtgärder för en vecka i taget. I praktiken tar lagen helt bort rätten till stridsåtgärder inom social- och hälsovårdsbranschen.

Lagstiftningen i fråga behövs inte för att skydda patienters liv och hälsa, eftersom den finländska lagstiftningen redan har fungerande medel (rättsligt förfarande 7 kap. 3 §) med vars hjälp en oberoende domstol vid behov kan förbjuda eller avbryta en strejk om det hotar medborgarnas liv och hälsa. Nämnda metoder tillämpades i liknande stridsåtgärdssituationer i mansdominerade branscher för knappt ett år sedan. Lagförslaget kränker allvarligt sjukvårdarnas grundläggande rättigheter och behandlar i arbetskonflikter den kvinnodominerade sektorn helt annorlunda än mansdominerade sektorer.

Ministern som förbereder ärendet har meddelat att det är en lag med precisa gränser för intensivvård och hemvård. Det här stämmer inte. Lagen har utarbetats på begäran av arbetsgivarsidan, vars önskemål har beaktats. Den omfattar så gott som alla arbetsuppgifter inom social- och hälsovården. Lagförslaget syftar till att förhindra social- och hälsovårdsbranschens möjligheter till stridsåtgärder, inklusive massuppsägningar, även i framtiden. Syftet med lagen är att helt ta bort social- och hälsovårdspersonalens rätt att vidta stridsåtgärder.

Förslaget innehåller inga medel för att kontrollera om arbetsgivaren med egna åtgärder har gjort tillräckliga insatser för att undvika att allvarligt äventyra patienternas liv och hälsa. Arbetsgivaren får ensamrätt att definiera strejkgränserna, varvid effekterna av stridsåtgärder på den egna verksamheten kan minimeras. Detta underminerar helt en laglig strejk, som syftar till att förbättra social- och hälsovårdspersonalens löner och åtgärda vårdarbristen.

Det är också fortfarande oklart hur man säkerställer att orsaken till äventyrandet av patientsäkerheten är just bristen på personal, som orsakats av arbetskonflikten, och inte till exempel en kontinuerlig kronisk arbetskraftsbrist. Detta ökar möjligheterna till missbruk av lagen, varvid det kan finnas mer personal i skift under strejken än före stridsåtgärden. Så var fallet vid vårens vårdarstrejk.

Propositionen ålägger arbetstagarorganisationen en skyldighet att säkerställa tillräcklig personal till arbetsgivarens förfogande under strejken. En sådan skyldighet kan inte i lag åläggas social- och hälsovårdsbranschens arbetstagarorganisationer. Lagförslaget lämnar öppet hur det nödvändiga antalet personal skulle definieras och hur det skulle fungera i praktiken, när inte ens arbetsgivarna på grund av vårdarbristen lyckas få tillräckligt med personal för att garantera patientsäkerheten i alla situationer. En arbetstagarorganisation har heller inte rätt att styra sina medlemmar, till skillnad från vad arbetsgivare har över sina anställda, och organisationer har inte myndighetsrätt såsom Regionförvaltningsverket.

Organisationerna kritiserade också starkt upplägget där Regionförvaltningsverken axlar rollen som domstolar för att fatta beslut som kränker grundläggande rättigheter. Så fungerar inte en rättsstat.

Regeringen visar med sin proposition att det inom social- och hälsovårdsbranschen bedrivs ett så värdefullt och oersättligt arbete att det trots strejkrätten måste utföras. Vikten av arbetet leder nu till att sjukvårdarna inte har rätt att med lagliga medel kräva bättre löne- och arbetsvillkor. Arbetsmarknadsförhandlingarnas allmänna spelregler och mekanismer fungerar inte och sjukvårdarna tvingas att arbeta för en lön som inte motsvarar arbetets krav. En helt ohållbar situation i ett åldrande Finland med vårdarbrist.

Organisationerna framhåller att arbetskonflikten löses genom överenskommelse och tilläggsfinansiering – inte genom tvångsarbete och underkuvande.

Mer information:

SuPers intressebevakningschef Anne Sainila-Vaarno, tfn 050 310 1492
Chef för Tehys juridiska tjänster Kari Tiainen, tfn 040 500 0430