Siljas sista kolumn

Tolv år går fort när man har ett arbete som har betydelse: arbete som man tycker om och arbete som man får återkoppling på. Arbete som får energi av medlemmarna och av arbetet som de utför. 

Ordföranden arbetar på heltid, det är en kombination av arbete och fritidsaktivitet. Om man frågar vilka egenskaper en ordförande behöver skulle jag säga att man måste vara lite av en arbetsnarkoman, vara nyfiken och ha viljan att ständigt lära sig nytt. Ordföranden måste lyssna på medlemmar. Arbetet innebär ju övergripande intressebevakning för medlemmarnas räkning, ända från utbildning till pensionsåldern. Ordföranden gör ju förstås inte detta ensam utan arbetet utförs för medlemmarnas bästa tillsammans med alla förbundets medarbetare och hundratals aktiva i förbundet. Arbetet är ju också samarbete med alla. Det har jag fått göra och det tackar jag alla för. 

Förbundets medarbetare är kunniga och engagerade i sitt arbete. De gör sitt bästa för  förbundets medlemmar och de är en resurs som inte alla arbetsplatser har. Vi är många. Vi är flera hundra Super-aktiva såväl inom välfärdsområden som i kommuner. Tillsammans får vi mycket uträttat. Det gör vi enligt musketörernas valspråk: ”en för alla, alla för en”, och inte så att endast en står alltid i främsta linjen. Snarare tillsammans, och ingen lämnas ensam. 

Välfärdsområdena etablerades först i år så det tar tid att bygga och renovera. Vi har framför oss administrativa förändringar, förnyelse av servicenätet och arbetsbeskrivningarna. Man måste veta hur, var och vilken vård människor får. För detta förnyelsearbetet behövs alla, i samarbete. 

Vi har från landets regering fått höra att de offentliga utgifterna har ökat okontrol-lerat och vi måste få ordning på dem. Välfärdsområden ska få 1,6 miljarder mindre än förut.
 Ganska lustigt att ökning av kostnaderna beror på antalet äldre som ökat. Det har säkert varit en överraskning att denna skara är född för åtminstone 70-80 år sedan. Fast överraskningen var nog att så många fortfarande är i livet. Om sanningen ska fram så har alla vetat detta. Man vet även att det är därför kostnaderna för hälso- och äldreomsorgen ökar. 

Problemet är inte de äldre och vården av dem utan vad man egentligen vill när finansieringen minskas så mycket. Man vill öka anhörigvården. Varifrån tar vi den ökningen när vi redan har mer än 300 anhörigvårdare där endast en liten del får stöd för anhörigvård, och det är verkligen en liten summa även som fullt belopp. 

Vad skulle hända om vårdansvaret vältrades över på de anhöriga? Det är fortfarande en uppgift som till stor del tillfaller på kvinnorna. Detta skulle påverka direkt på jämställdheten, på kvinnornas utkomster och jobbkarriär, och till följd av detta även pensionstillväxten, för att inte tala om hela Finlands ekonomi. Man ska respektera yrkeskunskapen inom vårdarbetet för grunden för det är kunskap och kompetens vilka har erhållits genom utbildning. Och de som arbetar med annat kan göra det med gott samvete under tiden de närstående är i goda vårdhänder. Vårdansvaret kan inte vältras över till de arbetande anhöriga. 

Vårdarbetes pionjär sjuksköterskan Florence Nightingale skrev redan år 1860 om kvinnors rättigheter som hon brann för och konstaterade att hindren som stoppar kvinnornas karriär ska avlägsnas. Detta gäller fortfarande i vår tid. Vi ska respektera yrkeskunskap. 

Hälsningar

Silja