Kolumn: Silja Paavola: På våren slår många ut i blom
Vi måste bara se till att den inte går samma öde till mötes som tussilagon när sommaren tar slut. Då är den bara ett stort fult blad som lägger sig som ett täcke över allt annat. Nu har man bara beslutat om organisationsansvaret, men det finns mycket kvar att göra och besluta om. Den breda finansieringsbasen ger många möjligheter både för vårdbehövande och för anställda. I den här serviceproduktionen är vi superiter i centrum, hur det än går till. När vi nu har fått fram en ny organisationsmodell är det ändå förnuftigt att fundera på en verksamhet som siktar på framtiden tillsammans med representanter för personalen. Fundera över hur vi gör det förnuftigast i vår egen kommun. Vi har en stor ansträngning framför oss, men här gäller talesättet Väl planerat är hälften vunnet.
Det kom mera blommor, riktiga rosor, när jag tittade på de regionala nyheterna häromdagen. I programmet berättades det om hur klienterna och patienterna inom hemvården i Helsingfors är nöjda med sin vård. Det här är något väldigt fint, vårdarna vet vad de ska göra och vad som väntas av dem. Samtidigt har SuPer ordnat kvällar på olika håll i Finland där anställda har berättat om hur trötta och belastade de är av sitt arbete. Det här är ett allvarligt budskap till förbundets kansli och allvarligt bör det vara också för beslutsfattarna.
Priset för kundtillfredsställelse är just precis vad det ser ut som. Superiterna tänjer sig till sina yttersta gränser för dem de vårdar för att dessa ska ha det så bra som möjligt. De tänjer sig till och med på bekostnad av sin egen hälsa. Arbetsgivarna har också konstaterat problemen med personalens ork inom hemvården och bett om hjälp av konsultfirmor. Jag har redan under en längre tid läst deras tankar om hur just hemvården bör utvecklas. Det största bekymret har varit tidsanvändningen hos klienten eller patienten. På många orter har man tagit i bruk en anordning för uppföljning av arbetstiden. Det är bra för den anställda, systemet gör att alla vet var den anställda använder sin tid. Inom hemvården har ett problem emellertid uppstått av att resorna mellan arbetsplatserna är en variabel storhet. Inom avdelningsvården eller i motsvarande arbete kan man väl räkna hur lång tid det tar att ta sig från ett rum till ett annat, men inte inom hemvården.
När arbetsgivaren bestämmer att fyra och en halv timme av arbetstiden ska användas på direkt vårdarbete kan det innebära en verklig logistisk utmaning. Det har nog kommit tankar och utvecklingsidéer, men man är inte alltid medveten om vad som egentligen redan gjorts på arbetsplatserna. Förslagen om att flytta medicineringar eller vissa vårdåtgärder från morgonen till eftermiddagen tillämpades redan innan den första konsultfirman kastade fram dem. Hemvården verkar leva så hektiskt att man inte har hunnit anteckna de arbetssätt som redan är i bruk.
De superiter som arbetar inom hemvården tycker om och sätter värde på sitt arbete och vill utveckla det på ett klient- och patientorienterat sätt. Problemet är personalens litenhet i förhållande till arbetsmängden. Äldreservicelagen som trädde i kraft i juli konstaterar att den service som ges i hemmen kommer att ligga på första plats när man utvecklar tjänsterna. Det här är ett beslut som vi måste leva med. Vi måste granska våra arbetssätt, men samtidigt hitta resurser. I det här reformarbetet lönar det sig inte att förbigå personalen, som trots allt har den bästa kunskapen om de vårdades kondition och om hur behovet av vård ska fastställas. Också inom hemvården är ett rehabiliterande grepp en vårdmodell som har slagit rot hos alla, och den kräver tid för den som vårdas.
Superiterna är vårdverksamhetens blommor, som med sitt arbete ser till bastjänsterna i kommunen. De är också mycket medvetna om hur situationen kan förändras om det dagliga arbetet inte görs. Därför kan vårt arbete inte lämnas ogjort på grund av sparorsaker utan att klienten eller patienten lider.
Snart är det påsk. Njut av den tiden, också det är pånyttfödelse.
Hälsningar, Silja