Kolumn: Vid förhandlingsbordet är ingenting klart
Förra året vann SuPer en och en halv miljon euro för sina medlemmar. En ganska stor summa, inte sant?
Vi vann en och en halv miljon euro för att vi har kollektivavtal som fastställer många saker. Med hänvisning till avtalen kan man verifiera att arbetsgivaren har handlat fel, och då får arbetsgivaren betala. Till grund för allt ligger kollektivavtalen, som vi har åstadkommit tillsammans och lovat leva efter i praktiken. Alltid går det inte som det borde, och någon upptäcker det. Ofta tar medlemmen kontakt med förtroendemannen och denna sedan med förbundet. Ärendet börjar framskrida, men är ofta mycket komplicerat och därför behövs hjälpen från förbundet. Och därför har ju medlemmen anslutit sig till förbundet – för att sakerna ska fås i skick.
Avtalsintressebevakningen är mångfasetterad. För en medlem gäller den främst lönen, men när man läser igenom kollektivavtalet märker man att hela arbetslivsspektret ingår: lönen, dess fördelning, arbetstiden och hur den definieras helhetsmässigt, semestern med förutsättningar och betalningar, lediga dagar inklusive familjeledigt och studieledigt. Kollektivavtalet fastställer också förtroendemannens ställning och tidsanvändning. Man måste till och med förhandla om en grupplivförsäkring, och ganska mycket annat också som underlättar arbetet. Listan på sådant som man ska förhandla om är lång, både inom kommunsektorn och på den privata sidan.
På våren är det igen dags för kollektivavtalsförhandlingar. Förhandlingarna gäller alltid många saker. Det finns alltid en möjlighet att hela avtalet antas vara öppet. Det betyder då att vi bara har lagarna som stöd. Det här kan många arbetsgivare drömma om: Tänk om det bara fanns en lag, för många saker har avtalats bättre i kollektivavtalen än i lagen.
Förra året diskuterade jag i min kolumn hur det vore om fackföreningsrörelsen inte fanns? Jag lyfte fram vad allt fackföreningen gör för att arbetsmiljön ska vara rättvis med avseende på både den yrkes- och den avtalsmässiga intressebevakningen och gälla hela arbetslivet från utbildningen till pensionen. Det är ingen självklarhet att det finns olika slags ersättningar eller förmåner. De här förmånerna har vi kämpat oss till under flera år, och nu tänker man sig att de flyger som stekta sparvar in i munnen. Ibland vill någon få det till att det inte lönar sig att att höra till ett förbund och att de här förmånerna kantänka är bestående utan fackföreningsrörelsen.
Allt är inte bestående ifall man inte kämpar för det. Vi måste förhandla, oberoende om det gäller gamla eller nya saker, löner och höjningar, hur kiky-timmarna slopas, hur sjukledigheter betalas, hur skifttilläggen fastställs, vilket arbetsavtal man jobbar med, eventuellt med nollavtal eller ramavtal eller bara via en förmedlingsfirma.
Det som är viktigt är att vi gör allt detta tillsammans. Även om det bara sitter några personer vid förhandlingsbordet kommer mandatet från er SuPer-medlemmar. Vi är 90 000, och det är mycket. Därför lyssnar man på oss. Och ifall man inte lyssnar eller tar oss på allvar under förhandlingarna kommer våren att visa vad vi gör. Med musketörernas motto: En för alla och alla för en. Så vinner vi.
Silja Paavola
