Kolumn: Vi behövs alltid

Nu när diskussionen om vård- och landskapsreformen är som livligast är det bäst att ta en funderare på vad vi vet. Det finns 18 landskap där social- och hälsovårdstjänster produceras. Producenterna kan vara landskapets egna affärsverk, företag eller organisationer.

Personalen i kommuner och samkommuner kommer att övergå i det nya systemet som gamla anställda enligt principen om överlåtelse av rörelse. De som arbetar inom den privata sektorn fortsätter som förut. Kommunerna får behålla småbarnsfostran och bildningsväsendet, alltså närvårdarna i dagvården och skolgångsbiträdena i skolorna. Finansministeriet ger pengar till det här, men de är inte öronmärkta. Kommunerna har beskattningsrätt, men skatteprocenten minskar. Pudelns kärna ligger i andra frågor, alltså vad, var och vem som definierar frågorna och hur. Det är politik som vem som helst för sin del kan påverka.

I framtiden tävlar vi om kvalitet. Vård av hög kvalitet är alltid något att sträva efter, men vem bestämmer – och hur definieras kvalitet? Definieras kvaliteten enligt vad den vårdade upplever eller är målet för kvaliteten att vården är verkningsfull? I Finland har vi arbetat med att definiera en resultatrik och verkningsfull vård. För patienten är det här alltid en bra sak. Men hur ska vi samordna de här när ett mål för vårdreformen är en besparing på tre miljarder i kostnadsutveckling? Det finns säkert mycket att utveckla, men i vårdarbetet behövs yrkeskunniga arbetstagare. En sänkning av lönekostnaderna kan vara ett lockande sätt att spara, men i framtiden är det en dyr besparing! 

Beslutsfattarna måste komma ihåg att man ofta med avseende på vården når bättre och verkningsfullare resultat när vårdarna har tid att ge råd, engagera och vägleda. Och bara om det behövs göra för patientens del. SuPers många utredningar och många studier av sakkunniga stöder samma sak. Det mest väsentliga i vården av sjuka, gamla, handikappade samt mentalvårds- och missbrukarpatienter är alltid en utbildad vårdare. Denna kan stöda och vårda och vid behov konsultera vid förändringar. För vissa åtgärder behövs sjukhus, men en förändring som upptäcks i tid, diagnos på den och omedelbar hjälp är betydligt mänskligare och ger bättre resultat. Det här handlingssättet kräver teamarbete. Där ska vars och ens yrkeskunskap och kompetens utnyttjas på ett helhetsmässigt sätt, vi har inte råd att låta dem gå till spillo.   

Hur kan en superit själv påverka saken? Var och en av oss ska komma ihåg att vi har en god utbildningsnivå. Den som nyligen har avlagt examen är ändå en novis inom branschen och behöver stöd av en senior. Det viktiga är att vårdaren får göra arbete som motsvarar utbildningen, eller examen. Många arbetsgivare har under åren modifierat närvårdarnas och primärskötarnas arbetsbeskrivning så att den passar arbetsgivaren. När antalet anställda som står för stödtjänsterna systematiskt har minskats har deras arbete överförts på superiterna. Den verkliga förloraren är den som vårdas. Ingen kan få till stånd en förändring ensam, utan alla måste vara med.

Vi ska alltid komma ihåg att vi är fackmän på vård, omsorg och fostran. Såsom vi har konstaterat inom SuPer skapar arbetet inom social- och hälsovården grunden för ett funktionellt samhälle. Superiterna arbetar nära klienterna och patienterna och deras arbete syns och känns i människornas dagliga liv.

Alla yrkesutbildade behövs, men vårt arbete  ska alltid fokusera på den som vårdas, oberoende om det är fråga om ett barn eller en vuxen. En vård och omsorg av god kvalitet är en grundlagsenlig rättighet för oss finländare och det är bra att komma ihåg när man fastställer kvaliteten. SuPers egna etiska anvisningar sammanfattar saken bra. De etiska och moraliska valen är närvarande varje stund: varje utförd eller försummad gärning är ett etiskt val.  Det här kan leda till en etisk belastning för någon, men kom då ihåg: för världen är du bara en av många, men för en är du hela världen.

Hälsningar, Silja