Kolumn: Varför är det inte kiva på jobbet – trots att man tycker om det

Det frågar sig många superiter alltför ofta. Vi har under de senaste åren gjort många utredningar av hur det går på jobbet, hur man får använda sitt yrkeskunnande och hur man fungerar i en mångprofessionell arbetsgrupp. Genom att uppskatta svaren har vi konstaterat att många upplever otillräcklighet, att det inte finns tid för dem som behöver vård, unga som gamla, sjuka som friska.

Av svaren kan man dra slutsatsen att superiterna förhåller sig mycket allvarligt till sitt arbete och vill göra det bra. Ändå finns det mycket att utveckla på de flesta arbetsplatser för att arbetsgivaren ska bli medveten om superiternas yrkeskunnande. Alltför många organisationer låter inte superiter utnyttja de yrkesmässiga färdigheter de har uppnått i utbildningen. Det här är en orsak varför man inte mår bra på jobbet. I sjukhusvärlden och på mottagningarna upplever superiterna fortfarande alltför ofta att organisationen inte erkänner deras kompetens och därför förbjuder vårdarna att utnyttja sin yrkeskompetens fullt ut. Närvårdarna och primärskötarna blir underpresterare.

En annan orsak är att det helt enkelt finns för lite personal. På många arbetsplatser har man minskat antalet stödtjänstarbetare. Den tid som en vårdbehövande får har minskat när vårdarnas tid alltmer går till att sköta de dagliga stödtjänsterna. Det här är mycket kortsynt personalpolitik. Resultatet är negativt med tanke på vårdens och omsorgens effektivitet. Barnen blir utan någon som leker med dem och hjälper dem att utvecklas, och deras sociala färdigheter får mindre uppmärksamhet. Det här är dyrt för samhället, för diskriminering och utslagning är något som har sin början i den tidiga barndomen, och det är inte likgiltigt hur man tillbringar dagen tillsammans med barnen. Alla vet att ett barn lär sig genom lek, och den här leken ska helst närvårdaren följa och leda.  

Mest illa ute har emellertid det effektiverade serviceboendet och dygnetruntvården varit. Patienterna i dygnetruntvård har en klar sjukdom som måste behandlas, funktionsförmågan är nedsatt och ofta kommer också en minnessjukdom till. Ändå vet vårdarna att patienterna har resurser som gör livet värt att leva och värdefullt. De här resurserna kan inte tas till vara fullt ut när det inte finns tid på grund av den knappa personalen. Problemet i hemvården är i sin tur den höga ribban som kommunerna satt för vårdåtkomligheten. Klienterna är sjuka och behöver mycket hjälp med sina dagliga funktioner. Med tanke på vården och omsorgen är det på plats att den tid som hemvården tillbringar hemma hos en klient ska kunna användas till vård och rehabilitering, både fysisk och psykisk.

Trots allt tycker medlemmarna av vårt förbund om sitt arbete, högaktar sina kunskaper och vill utveckla sitt arbete så att de vårdbehövande allt bättre får just det vad de behöver. Det är allas gemensamma sak att utveckla arbetet och därför också viktigt att superiterna verkar som medlemmar av mångprofessionella team och för med sig sin egen yrkessyn på utvecklingen av arbetet, vården och omsorgen. På de arbetsplatser där man uppskattar de anställdas yrkeskunskaper mår dessa bättre och vill också ta mer ansvar för sitt arbete. Det här leder till ett mer resultatrikt och effektivt arbete.

Och det är ju något vi alla vill ha, bra och högklassig vård, omsorg och fostran.

Hälsningar, Silja