Kolumn: Vårdarna utvecklar vårdarbetet – det är bra!

Vårdarbetet har med åren förändrats mycket. Från en militär disciplin – för militärsjukhuset var början till all vård – har vi kommit till en mänsklig och klientcentrerad vård. Vårdarbetet är mångskiftande, det inbegriper handledning, rådgivning och observation av tillstånd. När den vårdades resurser är mycket svaga förekommer också holistisk vård. De här allra mest utsatta är just de vars vård, det vårdarbete som görs med dem, verkar hamna i fötterna på resultattänkandet. Vården av de här människorna har utvecklats mest av den närmaste vårdaren. Vårdarna har styrt vården i en positiv riktning, gjort den mänskligare och mer individuell.

Det här utvecklingsarbetet och verifieringen av det har emellertid hamnat i bakgrunden. Delvis på grund av att vi inte alltid själva lägger märke till hur vi förändrar handlingssätten med vårt eget arbete så att de blir klient- och patientcentrerade. Och delvis också för att vi anser det vara självklart att arbetet lär oss efter utbildningen och att vår uppgift är att förbättra verksamheten utan desto större väsen. Låt oss ta ett enkelt exempel, stödet för den egna förmågan, grundpelaren i dagens vård. Med hjälp av den yrkeskunskap som utbildningen gett vet vi vad som måste göras i samband med varje sjukdom eller operation för att tillfrisknandet ska komma i gång. När patienten är motvillig kan vi kryssa med honom så att han upplever det meningsfullt att göra så mycket som möjligt själv. Vi har alltså skapat en praxis med vilken vi kan inspirera en människa att dagligen delta enligt sina egna resurser. Vi har också lyft fram människans självkänsla och livskvalitet till något eftersträvansvärt vid sidan av vården. Ingen liten prestation, utan något mycket väsentligt.

Det är ett obestridligt faktum att ett vårdarbete som utgår från resurserna ger människan större möjlighet till ett självständigt liv. Man tänker väl sig att ett sådant arbetssätt, där den vårdade är i fokus och hans eller hennes resurser beaktas i vården, är något som alla absolut uppskattar. Men hur är det nu när man vill föra in Lean-tänkesättet, som kommer från bilproduktionen, i vårdarbetet? Det definieras bland annat som en ledarskapsfilosofi som fokuserar på att avlägsna sju olika slags onödigheter, improduktiva funktioner. Med hjälp av det här vill man förbättra kundnöjdheten och kvaliteten, minska kostnaderna och förkorta genomgångstiderna i produktionen. Lean strävar efter att den rätta mängden produkter av rätt slag ska produceras i rätt tid och på rätt plats. Samtidigt undviker man allt onödigt och är flexibel och öppen för förändringar.

Kan vårdarbetet jämföras med bilproduktion, där produkterna i regel monteras av robotar? Vad finns det för onödigheter i vårdarbetet som kan tas ifrån de människor som behöver hjälp i allt och som lider av många olika sjukdomar? Är det så att människan, hon som vi vårdar, glöms bort i det här resultattänkandet? Man vill bara fundera ut hur vi kan göra vårdprocessen snabbare. Hur ska en sjuk människa som blivit allt långsammare kunna känna sig själv viktig om hon behandlas som en fabriksvara på löpande bandet?

Det går inte! Därför kan man inte överföra Lean-ideologin från bilfabriken på vårdarbetet, inte ens genom att utveckla den. Vårdarbetet respekterar människan och utgår från hennes behov. Så här på tröskeln till förändringarna inom social- och hälsovården kan man tro att alla förstår den saken. Det upprepas gång på gång att alla konkurrerar med kvalitet. Eller är också det bara snömos – är det ändå bara pengarna och resultattänkandet som avgör?

Låt oss tillsammans se till att vårt vårdarbete uppskattas och att vi får möjlighet och tid att utveckla det.

Hälsningar,

Silja