Kolumn: Vårdarna kan göra mycket – men är det förnuftigt?

Nästan dagligen kommer det samtal eller meddelanden till förbundet där personen konstaterar att den känner utmattning på jobbet på grund av alltför liten vårdpersonal. Därför har vi under det här året undersökt vårdardimensioneringarna på vårdplatser för såväl barn och vuxna som åldringar. Vi gjorde en jämförelsevis heltäckande undersökning av personalmängderna för lagen om småbarnsfostran. Vi utredde också hur personaldimensioneringen har genomförts efter att äldreservicelagen trädde i kraft. Resultaten är i båda fallen liknande, antalet vårdare är för lågt.

Problemet är alltid pengarna. Överallt konstaterar man att man inte har råd att anställa mera personal, utan nu måste man spara in på personalen om något. Vi har fortsättningsvis tagit upp den knappa mängden vårdare. Emellanåt får vi kritik för att vi inte ser helhetsläget eller den ekonomiska situationen i samhället. Det här är ett märkvärdigt påstående när man beaktar att de som svarar på enkäterna är just de som arbetar inom vården och ser om de får effekter med den arbetsinsatsen. De har den bästa möjliga bilden av vilka behov de som vårdas och de som får service har. Personalen är ställvis alldeles för liten, men inte heller personalmängden säger allt i alla fall, eftersom arbetsprofilerna är kaotiska.

Superiterna undrar ibland över sin arbetsprofil, och man kan faktiskt konstatera att den tidvis är verkligt bred. Arbetet består av att vårda, fostra, ge sjukvård, dela ut medicin, undervisa, upprätthålla ett stimulerande och meningsfullt liv, följa upp effekter och rapportera om dem och så vidare till att tvätta, laga mat och städa. Såsom jag tidigare konstaterade kan allt detta ingå i arbetsbeskrivningen, men då utgår uppgifterna från kundens behov. Och de här platserna är verkligen få.

Kanske vore det mer ändamålsenligt att fundera över hur arbetet ska göras och vem som ska göra det. Det skulle kännas fint om en person kunde sköta alla de åtgärder som den person som får hjälp och vård inte förmår själv. Det här är bara inte möjligt. Om vi verkligen vill att den vårdbehövande ska få all möjlig hjälp för att förbättra eller behålla funktionsförmågan, eller tills han eller hon lär sig något nytt, då måste vi göra arbetet förnuftigare. Det är ingen idé att en vårdare sköter stödtjänsterna ifall klienterna behöver hans eller hennes yrkeskompetens för att nå sina mål. När arbetsgivaren fastställer att allt det ovan nämnda ingår i arbetsprofilen, då lönar det sig att på riktigt fundera på den vård- och serviceplan som gjorts för klienten – eller vilket namn den sedan går under på respektive arbetsplats – och med vilken man fastställt vilken hjälp, vård, rehabilitering, handledning med mera som behövs för att målen ska nås.  Där ska vi inte fuska.

När man underlåter att utnyttja superiternas yrkeskompetens skapar det frustration och främjar inte den yrkesmässiga utvecklingen. Vi varken förringar eller underskattar någons arbete, vi vet att städning, matlagning och tvätt och många andra stödtjänster behövs för att vården ska vara komplett. Men det finns andra yrkespersoner för de här uppgifterna. Vi är yrkesutbildade inom vårdarbete, vi ingår i flerprofessionella team, vi vet vilka åtgärder som hjälper oss att nå målen för vår del och vi arbetar för det med hjärta och värme. Också förbundet arbetar för att förnuftiga och effektiva arbetssätt ska vara i bruk överallt. Här blir det bra att sätta i gång efter semestrarna och göra arbetet förnuftigare..
 
Hälsningar, Silja