Kolumn: Tre taktiska tricks som lockbete

Nu är vi mitt i sommarens semestertider och semester har vi verkligen förtjänat.

Trots semestrar måste någon ändå göra vårdjobbet. I år har det varit en extra utmaning att få fram medarbetare för sommaren. Det har vi vetat sedan länge. Varför har man inte reagerat?

Orsakerna kan vara många, men det finns också en lätt lösning på problemet. Tre taktiska tricks: Justering av arbetsbelastning, bättre arbetsförhållanden i allmänhet och lönesättning i ordning, oavsett om arbetsgivaren är privat eller kommun.

Det konstiga är att vissa kommuner har velat ta upp samverkansförhandlingar med sparande i åtanke. Samtidigt som man säger att det finns en stor brist på vårdpersonal så planeras en minskning av personalstyrkan för att spara pengar. Man får en känsla av att å ena sidan klagas det över personalbrist men samtidigt medverkar man själv till den.

Belastningen på grund av coronaviruset har varit tung för vårdpersonal. Coronaepidemin har avtagit, åtminstone den varianten som vi har, men i övriga världen, alldeles i närheten, lurar en indisk variant som vi inte vill ha här. Vårdarna arbetar vidare med munskydd på och följer säkerhetsåtgärderna. Vi har toppenfina medarbetare som till och med landets regering berömmer. Men nu behövs det konkreta handlingar.

Branschen har varit och är fortfarande intressant men arbete under hård stress och brådska har gjort att det inte längre är så kul. Jag funderar ofta på hur bra detta arbete kan vara om man får verka tillsammans i multiprofessionella arbetsgrupper och använda och utveckla sitt yrkeskunnande.

Om arbetstakten hela tiden innebär att bara försöka göra det nödvändigaste så finns det inte tid för att utveckla arbetet. Av detta följer att klienten oavsett ålder och skick inte kan ges bästa möjliga omsorg och hjälp som denna behöver. Sådan verksamhet är inte heller kostnadseffektivt.

Supermedlemmarna är stolta över sitt jobb, och med all rätt. I jämförelse med många andra länder är personalen i Finland välutbildad och engagerad i de branscher som supermedlemmarna arbetar. Problemet är inte personal utan hur uppskattning av detta arbete syns i lön, arbetsmängd och arbetsförhållanden.

Tankesättet från 1800-talet som hävdar att det ligger på kvinnans lott att vara ansvarig för hem och omsorg gäller inte längre. Problemet är uppenbart och för att lösa det har man försökt med nästan alla till buds stående medel men inte det mest uppenbara och enkla, det vill säga tre taktiska tricks.

Vem vårdar om vårdarna tar slut?

Trots allt önskar jag en fin och avkopplande sommar!

Hälsningar,

Silja