Kolumn: Superiternas kompetens utnyttjas dåligt på sjukhusen

I min förra kolumn tog jag upp hur närvårdarnas och primärskötarnas arbetsprofil breddas till att gälla såväl stödtjänster som områden som inte handlar om vård. Jag konstaterade att det inte är förnuftigt om det inte är just den vård som behövs. Man kan notera att patienterna eller klienterna behöver medicinsk vård, rehabilitering, handledning och uppmuntran samt hjälp i de dagliga sysslorna. För det här arbetet passar närvårdarna och primärskötarna och då ger det också resultat.

Ändå har både förbundet och de aktiva superiterna redan i flera år talat om underutnyttjandet av yrkeskompetensen och hur frustrerande det är för de anställda.  Underutnyttjandet är vanligare i sjukhusvärlden än på annat håll. Nu har det igen kommit fram orter där den så kallade vanliga hälsocentralavdelningen har blivit akut till karaktären och arbetsgivaren har konstaterat att personalstrukturen måste ändras. Närvårdarna och primärskötarna har förbjudits utföra vissa uppgifter och man har sagt att bara sjukskötare kan utföra dem.

Ett av förbuden gäller deltagande i läkemedelsbehandling. Det finns ingen förnuftig grund för förbudet utan man använder det som vägledning när man fastställer vårdarstrukturen. I närvårdarutbildningen ingår en bred kunskaps- och färdighetsbas för läkemedelsbehandling och sjukdomar, betydligt mer omfattande än den som ännu för några år sedan hörde till sjukskötarutbildningen. Kompetensen kontrolleras också regelbundet med LOVE eller något annat motsvarande program. Ifall någon brist i kunskaperna upptäcks kan den korrigeras genom utbildning. Ett sådant förfarande där man kategoriskt förvägrar närvårdarna och primärskötarna delaktighet i den helhetsmässiga vården av en patient är ifrågasatt när man betraktar verksamheten ur ett patientperspektiv. Läkemedelsbehandlingen är absolut viktig i behandlingen av många sjukdomar, men det är också primärvården och den dagliga rehabiliterande vården.

Det är vanvettigt att ställa de här två funktionerna mot varandra – särskilt när patienterna på en avdelning ofta är i behov av primärvård och rehabilitering oberoende av ålder. Med tanke på vården är det viktigt att känna till läkemedlets syfte, bedöma dess verkan och kunna bedöma vården helhetsmässigt. Lika viktigt är att engagera patienten i vården och tillfrisknandet. För det här har närvårdarna och primärskötarna kompetens genom sin utbildning. På basis av sin arbetsprofil har de också en synnerligen god möjlighet till detta när de arbetar nära patienten. Det är bara fråga om en vilja att se de olika yrkesgrupperna verka i olika arbetssituationer och att avlägsna de hinder som organisationen ställer. På akutavdelningarna är samarbetet mellan yrkesgrupperna livsviktigt. Närvårdarna har en god utbildning och yrkeskompetens, och det måste man erkänna. Om den inte används förvittrar den, och det har vi inte råd med i Finland.

Ingen är mer än en novis i sitt yrke efter att ha gått ut skolan. I regel är arbetsgivarna av samma åsikt om att man inte får förspilla någon kunskap. Ändå finns det organisationer som sätter förbud vars förnuftighet det är svårt att begripa yrkesmässigt, ekonomiskt eller ur patientperspektiv. Låt oss vara stolta över vår yrkeskompetens! Här passar en något modifierad version av A. Arwidssons devis: Anstaltsvårdare är vi inte, sjukskötare vill vi inte bli, låt oss alltså vara närvårdare.

Hälsningar, Silja