Kolumn: Superiternas arbete består

Superternas arbete tar aldrig slut – ifall landets regering inte beslutar att köra ned hela välfärdssamhället. Superiterna producerar de välfärdstjänster som samhället utlovar med järnhård yrkeskompetens och hjärta. Nu försöker man rasera det här. SuPer jobbar hårt för att utbildningen och den yrkeskompetens den leder till ska hålla kvaliteten trots utbildningsreformen. Viktigt här är handledning och utbildning på arbetsplatsen. Mycket av det som hör till undervisningen håller på att falla på arbetsplatsens och de anställdas axlar, så vi bär ett allt större ansvar för de kommande närvårdarnas kunnande. Det här måste cheferna inse och ge tid för.

Goda och yrkeskunniga anställda gör ett högklassigt arbete och vill utveckla det, och då ger det också resultat. Det här har ofta framgått av enkäter bland medlemmarna. Superiterna vill ge god vård och omsorg, göra ett mänskligt arbete. För att det här ska lyckas gör vi ställningstaganden, skriver till tidningarna och diskuterar med beslutsfattare. I många situationer framträder enbart pengar eller egentligen bristen på pengar. Mot varandra står alltså pengamakten och en värdefull vård.

Den här sommaren har illabehandling många gånger förekommit i rubrikerna. På Finlandsarenan i Björneborg kom flera superiter till vårt tält för att berätta hur trängd man är på arbetsplatserna runt om i Finland. Hur illa det känns för dem när människor inte längre får hygglig vård på grund av att det finns för lite personal. Det värsta är att det enligt kommentarerna inte bara gäller de traditionella vårdplatserna för äldre, utan personalens otillräcklighet syns också på sjukhus och andra arbetsplatser. Alldeles som om samhället exempelvis inte förstår att ålderdomen gör en långsam, och då räcker inte vårdtiden på tio minuter eller till och med mindre till. Det är fortfarande omöjligt att under en så kort tid kunna ge individuell, rehabiliterande vård som främjar människans egna resurser, vilket ändå är målet för en god vård och ett värdefullt liv.

Vi vet och vi förstår att ekonomins lagbundenheter gäller i företagsekonomin, men samma ekonomiska disciplin kan inte omsättas i samhällets välfärdstjänster och deras aktörer. En god vård kräver yrkeskompetens hos personalen, men också ett gott ledarskap. Och för ett gott ledarskap krävs det varaktighet, medvetenhet om att vi genom att utveckla det här arbetet och den här arbetsgemenskapen får något bättre till stånd. På varaktiga arbetsplatser klarar man det här och hittar varje arbetstagares starka område, som är till nytta för arbetet och arbetsgemenskapen. Noll- och ramavtalen kan vi glömma.

Samma problem vidlåder också småbarnsfostran och bildningsväsendet. Det är verkligen märkligt att samtidigt som man poängterar att barnet ska skötas som en individ ökar man barngruppernas storlek. Lagen om småbarnsfostran fastställer att man ska skapa en omgivning för barnet som stöder dess utveckling. Ju mindre barn det handlar om, desto viktigare är det att det finns en famn och att vården, vägledningen och hjälpen är individuell. Den här utvecklingsbågen hjälps inte av ökad gruppstorlek.

Inom småbarnsfostran är superiterna en stor grupp. De har ansvar för ett barns vård, utveckling och också för utvecklingen av det egna arbetet. I barnen finns framtiden, säger man, så det lönar sig också att satsa på deras vårdare.

Vi behövs, vårt arbete är ytterst värdefullt, men det kräver resurser. Intet kommer av intet.

I väntan på att hösten ska börja, Silja