Kolumn: Reformen av yrkesutbildningen utmanar oss

Superiterna är yrkesutbildade inom social-, hälso- och sjukvård och fostran på andra stadiet och därför berör utbildningsreformen oss starkt. Yrkesutbildningen ska bli en kompetensbaserad och kund-inriktad helhet. Det ska bli mera inlärning på arbetsplatserna och individuella studievägar, och regleringen och överlappningarna ska avvecklas. Så här står det i handlingsplanen för genomförande av spetsprojekten och reformerna i det strategiska regeringsprogrammet.

Det är fint att man utgår från att en studerande redan har kompetens för sitt kommande yrkesområde. Men vi vet att en yrkespersons identitet byggs upp av att denna har färdighet för och kunskap om sina handlingar och deras följder. Många är godhjärtade och vill hjälpa –  vilket är bra i och för sig – men när människor behöver vård, omsorg, rehabilitering, fostran och ledning har de rätt att få detta av en yrkesutbildad person.

Därför är handlingsplanen en utmaning, särskilt för arbetsplatshandledarna. Utmaningen består i att varje studerande har en egen personlig läroplan. För en vuxenstuderande kan den se alldeles annorlunda ut än för en studerande på ungdomsstadiet. Det här måste sedan arbetsplatshandledaren kunna svara på samtidigt som hen gör sitt eget arbete. Vi vet att superiternas yrkeskompetens är bra och fin, men vi vet också att arbetsbördan är maximal. Var ska man hitta tid och krafter för arbetshandledningen?

Tiden och krafterna finns i yrkes-identiteten och i att vi alltid ska kunna vara stolta över vår yrkeskompetens. Utbildning är den enda vägen till den kompetens som numera behövs i vårdarbetet. När det finns en studerande som ska handledas på arbetsplatsen måste det ges tid för uppgiften, alldeles som inom andra branscher. Det kommer förstås sådana dagar när allting inte går som på Strömsö, men alla dagar får inte vara så bråda att det inte finns tid för handledningen. Handledning och undervisning kan också vara belönande och ge krafter för båda parter. När den nya kunskap som en studerande för med sig förenas med en erfaren kollegas kunskaper leder det till en förädlad kompetens och ömsesidig nytta.

Arbetsplatshandledningen är sällan bara på en persons ansvar. Därför är det viktigt att alla som deltar i handledningen är medvetna om vad de studerande under respektive period ska lära sig. Det här kräver aktivitet av de studerande, så att de genast i början av en period gör saken klar. De studerande ges också mycket eget ansvar för att studierna löper enligt planen. Men när åldersspridningen är mellan 15 och 60 år varierar förmågan att ta eget ansvar mycket.

Superiterna är i sin egenskap av kunniga yrkespersoner hörnstenar i välfärdsservicen. Det är just vi superiter som ska se till att de kommande kollegorna ska kunna uppnå samma grundläggande yrkesskicklighet som vi själva har. Det är sant att man lär sig i yrket och att vårdpraxis och verksamhetskulturerna förändras, men man måste behärska teorin oberoende vilket kompetensområde man arbetar inom. Även om det ibland känns som om det hela tiden krävs mer av oss inom handledningen måste vi se till att vi också i fortsättningen får studerande att handleda. Vi behöver dem som kommande kollegor, för arbetsmängd-en minskar inte inom något delområde.  Därför måste var och en fråga sig varför det inte finns studerande om de inte syns till.

Någon har sagt: ”Allt som förtjänar att göras, förtjänar också att göras bra.”  Det här är ett ganska gott rättesnöre också i den här saken.

Hälsningar,
Silja