Kolumn: Perioderna med inlärning i arbetet utvecklar också handledarens kunnande

Många våndas i sitt arbete. Det finns för lite personal, på grund av tidsbrist får de som vårdas inte tillräckligt med tid och arbetet som ska utgå från den vårdades resurser är puts väck.

Sådana budskap kommer det varje vecka och i stora mängder. Budbärarna är kunniga och samvetsgranna superiter. De är genuint oroade över hur vårdkvaliteten sjunker och hur vårdarna dignar under sin arbetsbörda. Man kan tänka sig att ingen längre vill gå in för ett sådant yrke. Lyckligtvis kommer det studerande trots allt, och de säger att de studerar just till det yrke som de hela tiden önskat. De säger att vårdandet och allt som hör till är just precis det de vill göra.

Gemensamt för alla som vill in på området är viljan att hjälpa, vägleda och vårda. Den här ivern och önskan att lära sig ska de som redan är i arbetslivet vända till en seger, särskilt under inlärningen i arbetet. Det är verkligen vettlöst att skära i utbildningsanslagen. Därmed ökar man perioderna med inlärning i arbetet, och de studerande har allt sämre teorikunskaper när de börjar sin praktik. Det här är en utmaning på arbetsplatserna och kräver begrundan. Sanningen är emellertid att yrkeshandledningen av de kommande närvårdarna och andra superiter till stor del beror på oss själva.  Vi är inga lärare, men vi är kunniga yrkesmänniskor, som också behärskar teorin.

Nu tänker säkert många att, nåja, prata du på där på kontoret och kom själv o handled mitt i brådskan, så ser vi hur länge du orkar. Vi går alltså till verkstadsgolvet och ser vad som måste sättas i skick för att den studerande ska få sin lärdom och arbetsplatshandledaren inte ska stupa under sin arbetsbörda.

Först och främst måste arbetsplatshandledaren få utbildning: när förändringen är så här stor måste vi vara beredda. Skolan måste undervisa såväl i handledning för och bedömning av yrkesprov som i hur det utförs på arbetsplatsen. Handledarutbildningen måste ske under arbetstid. Skolan måste också ge klara mål för perioden med inlärning i arbetet. Det är också viktigt för en handledare att veta vad den studerande har fått för teoriutbildning. På vissa platser fungerar det här, men på många andra inte. Om vi får allt detta i skick, var ska vi då ta tiden till handledning, när det inte finns tillräckligt med anställda annars heller? Det här är den stora utmaningen och de som ska finna en lösning är vi superiter.

En studerande ska tas med som arbetskamrat, för vilken man hela tiden berättar varför och vad som ska göras. Den studerande ska också själv kunna kommunicera. Vid läkemedelsbehandling och utdelning av medicin ska man också berätta varför medicinen ges, hur den verkar och vad man iakttar.  Det här är teorikunskap man lär sig via arbetet. Vi måste tala om vad och varför vi gör vad vi gör. Det här kan också ses som en egen yrkesmässig utveckling. En studerande för med sig nya vårdrutiner, evidensbaserad kunskap och andra nya vindar, som bör få mer utrymme.

Största orsaken till ett mål för god handledning är att den studerande är den framtida nya arbetskamrat som ska ha yrkeskompetens och en växande yrkesidentitet. En professionell vårdare som nyligen har avslutat studierna får vara en duktig novis. Men växtprocessen för den gryende yrkesidentiteten skapar vi superiter bara genom vårt arbete. Låt oss hålla en god nivå på yrket genom att handleda väl. Och om någon inte lär sig eller inte kan ta till sig yrket, så ska vi också säga det.

Vi har ett fint och mångsidigt yrke. Vi kan arbeta inom social- och hälsovården samt inom bildningsväsendet med det som intresserar och attraherar oss mest. SuPer håller som förbund fast vid utbildningens innehåll, kvalitet och längd. Allt detta har direkt samband med arbetets prestige.

Hälsningar, Silja