Kolumn: Om det inte fanns fackförbund?
Under de senaste åren har många aktörer velat försämra arbetstagarnas ställning och ifrågasätta ingångna avtal. Det här har lett till att människor har fått gå ut på marknader och torg för att uttrycka sin åsikt. Vi har varit tvungna att med stridsåtgärder berätta att det här inte går an, när vi inte har kunnat enas genom förhandlingar. Stridsåtgärder är alltid det sista, och inte ens det önskade sättet, men ibland är det det enda sättet att säga att det här inte går för sig.
Under de senaste åren har vissa aktörer ältat att fackföreningsrörelsen har för stor makt. För stor makt i förhållande till vad? Det finns 90 000 medlemmar i SuPer, och även om en del av oss är studerande och pensionärer bygger nog SuPer-medlemmarna i rätt hög grad upp välfärdssamhället med sitt arbete. Bör vi vara nöjda med de bestämmelser och försämringar som man har strävat efter under de senaste åren? Ifall vårdarnas egen intresseorganisation SuPer inte funnes kan man bara föreställa sig vilket läget då skulle vara.
SuPer förhandlar som förbund om utbildningen, dess innehåll och många andra saker. Återinförande av lämplighetsproven har nu blivit ett samtalsämne på många håll. Man vill ha dem tillbaka och den här frågan har SuPer drivit redan i några år. Inga onödiga avbrutna utbildningar eller personer olämpliga för branschen. Utbildningens nivå och respekten för yrket måste bevaras. Och om vi inte hade talat så beslutsamt?
Facklig intressebevakning är mångskiftande och omfattar allt från utnyttjande av kompetens till belastning i arbetet. Förhandlingarna förs på central nivå, men också på lokal nivå. Då förhandlar den egna arbetsplatsens huvudförtroendeman eller förtroendeman.
Utbildningen möjliggör olika slags kompetenser. Det här har ett klart samband med arbetets kravnivå och lön. Från förbundet har det också sagts att när arbetsgivaren sätter gränser för kompetensen är följden att yrkeskunskapen går till spillo. Det har vi inte råd med. Belastningen i arbetet och personaldimensioneringen är en utmaning. Utan SuPers kamp hade personaldimensioneringen blivit 0,4. Hur skulle det gå om förbundet inte drev SuPer-medlemmarnas sak på arbetsplatserna?
För många är den enda, och förståeligt nog den viktigaste, frågan löne- och arbetsvillkoren, som man förhandlar om på central nivå. Den här så kallade allmänt bindande verkan vill många aktörer skrota och på det här grundar sig också tanken att fackförbunden har för stor makt. Under de förra förhandlingarna fick vi till och med samma höjningar som de andra, trots att målet var att den offentliga sidan skulle få mindre än exempelvis industrin.
I förhandlingarna på den privata sidan fick vi en bestämmelse om hur nollavtalen ska följas och om när man ska anteckna minimiarbetstiden i arbetsavtalet för en anställd. De låter som självklara saker, men det var de inte alls. Hur skulle det vara om inga förhandlingar fanns och någon bara gav order?
Vissa aktörer såg helst att var och en själv skulle förhandla om sin lön med den egna arbetsgivaren. Lönen är visserligen en viktig del av kollektivavtalet, men det innehåller också mycket annat. SuPers ståndpunkt är och ska förbli att man ska klara sig på sin lön. Det här är en ledande tanke när vi förhandlar om arbetsvillkoren, men det är inte självklart för alla. Tänk om alla borde kunna alla krumelurer i kollektivavtalen: skulle du klara av det?
Pensionerna grundar sig på de inkomster man haft under arbetslivet. Målet är vidare att man ska klara sig på sin pension. Om du har följt de här diskussionerna, vet du att mycket som kastas fram bygger på luftslott. Och om man inte tänker på hela yrkeskarriären?
Allt det här är möjligt därför att ni är många, ni som arbetar och utan vilka Finland inte klarar sig. Det här gör det möjligt att man lyssnar på SuPer och på dess medlemmar. Vi ska också se till framtiden.
Hälsningar,
Silja