Kolumn: Också på sjukhus ger primärvården resultat
De SuPeranslutna vårdarna har i sin utbildning lärt sig att vårdideologin alltid ska utgå från en respekt för patienten. Vårdplanen ska göras tillsammans med patienten och i den ska patientens resurser och självbestämmanderätt beaktas. Den här ideologin finns lagrad i vårdarens minne, den rehabiliterande vården börjar den stund patienten anländer till sjukhuset. Orsakerna till att patienten tagits in på sjukhus är nästan alltid medicinska och därför behövs det mångprofessionellt samarbete.
När man tänker på vad allt vården inbegriper efter de medicinska åtgärderna kan man säga att den går ut på att bygga upp en människas kondition på nytt. Vård och vårdande är alltid människonära arbete. Dess grundläggande enhet är en unik människa, för vilken vården blir en erfarenhet. Den här erfarenheten ska göras positiv och kraftgivande. Önskan att bli frisk och få komma hem. En holistisk vård, handledning, fostran, rehabilitering och ledsagande hör till superiternas grundläggande arbete och utgör en stor del av vårdandet.
Sjukhuset är en arbetsplats för sig. Målet är en så kort och aktiv vårdperiod som möjligt på avdelningen. Vården börjar med att en läkare fastställer en medicinsk diagnos och lämplig medicinering, så att tillfrisknandet kan börja. Superiterna vet att en människa behöver mycket annat än det ovan nämnda för att bli frisk. Patienten behöver mat, daglig rehabilitering, handledning och hjälp att öka de egna krafterna och tron på sig själv. De här är mycket viktiga delfaktorer i tillfrisknandet. Alla kan inte återhämta sig på en kort tid utan kräver längre vård och rehabilitering. Många sjukhuspatienter är märkbart utmattade och behöver hjälp med de grundläggande uppgifterna och tro på att krafterna återkommer.
Den mångprofessionella rehabiliteringen särskilt för en gammal människa kan till en början vara alltför ansträngande. Man kan få bättre resultat om patienten får utföra de dagliga uppgifterna utifrån sina egna resurser, och vårdaren hjälper när krafterna inte räcker till – men ändå uppmuntrar. Då har omsorgen om primärvården och ökandet av människans egna resurser via självkänslan en effektivare botande verkan. Ingenting höjer yrkesidentiteten och sinnet så bra som när man får uppleva att en människa som nästan gett upp märker att hon fortfarande kan fungera självständigt. Då har vårdaren gjort sitt arbete.
En vårdares arbete är mångskiftande. Vårdaren kan jobba på sjukhus, inom hemvården, på serviceboenden, på daghem och på många andra arbetsplatser. Gemensamt för alla är vårdandet och handledningen. Vården och handledningen förändras med samhället och samtidigt får vården nya former inom alla områden. Redan nu behövs nätverk mellan olika aktörer. Det samarbete med vars hjälp en människa får den bästa hjälpen i det här servicenätet.
Om vi verkligen inom alla verksamheter tänker på en människa som omfattas av samhällets välfärdstjänster och som behöver mer stöd än vad en verksamhet förmår ge, är samarbete det enda sättet att åstadkomma det. I framtiden behöver vi många kunniga personer och yrkesmänniskor, men det är också sant att vården utgår från primärvården och det grundläggande arbetet. Bäst kan vi definiera superiternas arbetssätt så här: den hjälpbehövande människan placeras i centrum för vården och alla åtgärder bedöms utifrån människans situation och med hänsyn till hennes vilja.
En lycklig historia slutar med att vårdaren inte längre behövs. Så går det inte alltid, men också då behövs det en ledsagare och professionell primärvårdare, en superit.
Med det här i sinnet kan vi börja vänta på julen,
Silja