Kolumn: Nu är det kollektivavtalstider igen

Känns det som att du inte hänger med i alla turer med de olika pågående kollektivavtalsförhandlingarna? Inte undra på det eftersom SuPer-medlemmarna omfattas av många olika kollektivavtal.

I skrivande stund pågår förhandlingarna inom den privata sektorn. Vad gäller hälsovårdssektorns (TP) kollektivavtal har ett ettårigt avtal förhandlats fram. Nu pågår kampen om den privata socialservicebranschens (SOSTES) kollektivavtal. Vid förhandlingarna fokuseras särskilt på hur mycket lönerna ska höjas enligt det avtal som slöts gemensamt redan år 2018. I det avtalet konstaterades att hos den privata socialservicebranschen ligger lönerna avsevärt lägre än inom den offentliga sektorn, både inom socialservicen och småbarnspedagogiken.

Klyftan måste ständigt utjämnas och det har man gjort nu under ett par förhandlingsrundor och det är bra. I förra årets överenskomna avtal för den offentliga sektorn är löneförhöjningarna verkligen bra så det skapar ytterligare tryck för de kommande löneförhöjningarna inom den privata socialservicebranschen. 

I ett kollektivavtal kommer man överens om många saker: naturligtvis om lön men även villkoren för anställning, och arbetsförhållanden såsom arbetstid och semester samt även om vissa andra frågor. När alla dessa saker har rotts i hamn växer branschens dragnings- och attraktionskraft.

I den offentliga diskussionen har man påpekat att den privata sektorn producerar tjänster billigare än den offentliga sektorn. Och det beror ju på att lönerna inom den privata sektorn är lägre än inom den offentliga sektorn. Det har även arbetsgivaren själv konstaterat i sitt tillkännagivande.

En mycket viktig orsak till vårdarbristen är lönen. Det finns många möjligheter att korrigera lönen, och det är bara att använda dem. Inom den offentliga sektorn finns ett löneprogram som gäller till år 2027 trots att avtalen gäller till år 2025.

Kollektivavtalsförhandlingarna är en del av en helhet där det i sista hand är fråga om vårdarbristen. Alla vet att branschens personalbrist är påtaglig och något måste göras åt den. Situationen börjar redan bli otrygg såväl för de äldre som för arbetstagare.

Det är fråga om många stora saker som skakar om samhället. I en välfärdsstat måste vårdtagarna få bra vård och som även respekterar individen i alla livets skeden. Alla vet även att i Finland används en betydligt mindre mängd pengar till vårdarbete än i övriga Norden. Och orsaken vet vi: Det är lönen. En positivare orsak på vårdarbetets kostnadseffektivitet än vårdarnas låga lön är att vårdpersonalen i Finland i regel har en bra utbildning. Vården har kvalitet och är således även kostnadseffektiv.

Vårdarnas uppgift är att vårda, bedöma, rehabilitera, handleda, fostra, hjälpa och vara närvarande vid olika livssituationer. Arbetet är meningsfullt när det är tydligt definierat, planerat och rätt lett. För att få hela branschen att bli konkurrenskraftig måste även lönen vara konkurrenskraftig.

Det ser vi fram emot.

Hälsningar,

Silja