Kolumn: Närvårdarens yrke är ett bra yrke och det måste tryggas också i framtiden
Rubriken kan väcka känslor, för det finns också andra SuPer-medlemmar än närvårdare. Sant, men nu är vårdardimensioneringen ett hett samtalsämne. Många är med orsak bekymrade över nuläget. Det bästa är i varje fall att vårdarna är stolta över sitt yrke och gillar sitt arbete. Det här är ett meningsfullt arbete och så ska det förbli. Det är ändå inte nog att en del av dem som arbetar i branschen upplever det, utan branschen ska vara attraktiv för alla nu och i framtiden. Alla vet ju att vi behövs. Det är fråga om utbildning och arbetsprofil för framtiden och om lönen för arbetet.
Vi börjar med utbildningen. Det räcker inte att genom en förordning konstatera att skolan kan ta gallrande lämplighetstest i bruk. Så kan det inte vara, det har vi fått ordentligt med prov på. Det har kommit helt olämpliga personer in i branschen som med sitt sätt att arbeta har orsakat farliga situationer. Vi måste komma ihåg att alla arbetstagare ansvarar för sitt eget arbete. I utbildningen kan man inte undervisa i den svagaste elevens takt, för då långleds de som verkligen vill lära sig yrket ordentligt. De kanske till och med avbryter studierna. Det här tjänar inte heller lärarnas kompetens. Vi måste göra gallrande lämplighetstest obligatoriska i lagen.
En viktig del av studierna är utbildningsavtal, det som förr var lärande i arbetet. Nu har man alltför ofta hört att arbetsplatshandledaren har fått undervisa studerande i teori. Så här kan det inte vara. Arbetsplatshandledaren är inte lärare och har inte den pedagogiska kompetens som lärarna har. Problemet är hur teoriundervisningen ska skötas, när man samtidigt har gett betydligt mindre tid för närundervisning. Det har redan länge sett ut som om studerande med utbildningsavtal på många platser är arbetskraft. Så här kan det inte vara. Det kräver mycket av arbetsplatshandledarna, de måste kräva tid för handledning av sin egen chef. För att hinna handleda måste man ha mindre arbete. Jag vet att det här är det största problemet, men vi kan inte gå med på att sänka utbildningsnivån.
Då går vi till den berömda arbetsprofilen: Vad får närvårdarna göra och hur erkänns deras yrkeskunnande? Fortfarande lever tanken att närvårdare inte får utföra en viss uppgift, alldeles oberoende av kompetensområde eller arbetsplats, trots att de har den yrkeskompetens för uppgiften som utbildningen ger. Det här är ett oförnuftigt missbruk av samhällets resurser. Arbetsgivarna måste beakta att en närvårdare med examen har breda grundläggande färdigheter för sitt arbete. Arbetsgivarna måste inse det faktum att alla som nyligen avlagt examen i sitt yrke är noviser och att man inte kan kräva samma av dem som av sådana som varit 15 år i branschen.
Det måste ges tid för inskolning av en ny arbetstagare. Man kan inte bara ge en lapp i handen och säga gör det här. Det finns mycket att förbättra här. Å andra sidan är en närvårdare ingen stödarbetare, den här manteln har närvårdarna fått axla under åratal. När man går in för en dimensionering på 0,7 går SuPer inte med på att man fogar delar av stödarbetet till närvårdarens arbetsbeskrivning. Det finns andra med utbildning för de här uppgifterna.
En närvårdare är skicklig i sitt yrke och ingår i ett mångprofessionellt team. Närvårdaren är patientens och klientens närmaste vårdare och ledsagare, och för det här arbetet måste man få en hygglig lön.
Hälsningar,
Silja
En SuPer-medlems arbete grundar sig på respekt för människovärdet och livet. I sitt arbete vårdar en SuPer-medlem varje människa på ett bra och värdigt sätt, och bemöter klienten som en unik individ.