Kolumn: Lyssnar man på vårdarens ord på arbetsplatserna?

Inom social- och hälsovårdssektorn samt inom småbarnspedagogiken har man under årens lopp utfört arbetshälsoenkäter. Nu har även Valvira börjat fråga efter egenkontroll och konstaterat att egenkontroll inom välfärdsområden skiljer sig markant i kvalitet och resurser. 

SuPer har upprepat denna samma sak många gånger. Egenkontroll är lagstadgad och den ska utföras tillsammans med personalen som får tillfälle att framföra sina synpunkter. Men frågan tycks närmast vara: lyssnar man på personalen? Med detta syftar jag inte på någon enskild arbetsplats utan helheten där arbetstagarna ser och upplever brister och svagheter i verksamheten och även metoderna som fungerar och ger resultat. De vill utveckla sitt arbete. 

Arbetstagarna får ofta frågan vad som gör arbetet så roligt, eftertraktat och uppskattat. Svaren är ungefär likalydande: arbetet är betydelsefullt och givande och därför bra, men stress och etisk belastning trycker trivseln till den negativa sidan. Närvårdarnas arbetsuppgifter är ofta begränsade och man tar inte vara på deras kompetens som man ska utan ”eldar för kråkorna”. Ofta konstaterar man också att det finns inga pengar och tänker att digitalisering är svaret på allt. 

Tekniken är en fin sak, den underlättar onekligen i många fall och därför används den mycket. Å andra sidan vet man att ny teknik på arbetsplatsen ökar i början behovet av personal och först efter flera år, när varenda kotte har lärt sig att använda tekniken, minskar personalbehovet. 

Även om allt fler behöver hjälp under konvalescenstiden hemma efter ett ingrepp på sjukhuset och befinner sig inom hemvården, minskar inte behovet av vårdare. När ingreppet kräver fortsatt vård i hemmet eller rehabilitering tas vårdarnas tid i anspråk. Alla bor inte granne med dagrehabiliteringen och är inte i stånd att åka kollektivt - om ens kollektivtrafiken fungerar. När man planerar stora förändringar inom sjukhusvärlden måste man fundera på hur mycket och var det behövs personal, vad som är förnuftigt med tanke på patientens helhetsvård och kostnader. En misslyckad rehabilitering eller brist på densamma förstör många utförda ingrepp. Om det är fråga om en person som på grund av fortskridande sjukdomar och försvagade krafter är en långvarig patient inom hemvården, måste man reservera tillräckligt med vårdtid så att man kan behandla patienten resursinriktat. Allt detta kan arbetande SuPer-medlemmar berätta. De vet vad de talar om för deras uppgift är att bedöma och anteckna vad för slags resultat överenskommet vårdmetod producerar. 

Vårdarens etiska belastning uppstår, som vi ofta har konstaterat, av stress och känslan av att man inte kan utföra sitt arbete så bra som man önskar, och inte kan använda hela sin yrkeskompetens vid vårdtillfället. SuPer-medlemmarna uppskattar sitt yrke och är stolta över sin yrkeskompetens, och vi har inte råd att förlora den stoltheten och uppskattningen. 

Hälsningar

Silja