Kolumn: Hurdan är den arbetsvärld som väntar oss?

Arbetsmarknadsparterna och regeringsbildaren Juha Sipilä försökte åstadkomma ett samhällsfördrag, som på grund av tidsbrist eller av alltför högt satta mål gick i stöpet. Men agendan består säkert under kommande förhandlingar. På agendan står normtalko, förlängning av arbetstiden, återhållsamhet i fråga om löner och den ohållbara offentliga finansieringen. Jag antar att avsikten är att förbättra produktiviteten inom den offentliga sektorn.

Superiterna har i förbundets utredningar fört fram att arbetstakten har skärpts och belastningen har ökat klart under de senaste åren – till och med i den grad att arbetet blir en etisk börda. Och vad betyder det? En vårdare vet vad den ska göra för att klienten eller patienten som vårdas snabbare och bättre ska kunna ta sina egna resurser i bruk eller genom rehabilitering uppnå det bästa möjliga tillståndet. Men på grund av brådskan finns det inte tid. Någon kan här konstatera att ni gör arbetet på fel sätt. Det kan hända, men ännu har ingen uppfunnit ett bättre sätt. Det är ofta fråga om att behandla en människas sjukdom och att se till dennas grundbehov, antingen med stöd, med hjälp eller helt på vårdarens ansvar.

Det verkar som om de som vill höja produktiviteten inte vet hur mycket tid arbetet på riktigt tar. Vi måste också konstatera att resultaten och effekterna är de riktiga mätarna i vårdarbetet när man söker sparmål. Ett rehabiliterande grepp om arbetet lyckas inte när objektet är en åldring som blir allt långsammare och vårdaren har bråttom. Ett barn kan inte heller undervisas och fostras snabbare än vad det förmår lära sig. För att väga upp situationen hjälper endast ett lagstadgat personaldimensioneringsminimum. Vårdbehovet bör vara den dominerande faktorn för att arbetet ska ge resultat och ha effekter.

Vissa röster talar hela tiden emot en lagstadgad personaldimensionering. De påstår att dimensioneringen inte har någon betydelse, utan bara hur arbetet görs. Till en viss del kan jag hålla med. Nu när personaldimensioneringen är mycket liten och arbetet består av inte bara vård, handledning och fostran utan också städning, tvätt och matlagning, stämmer det faktiskt att det har betydelse hur arbetet görs. På det här sättet får man arbetet att verka produktivt ekonomiskt sett, men tanken är alldeles fel. Ett sådant arbete är varken produktivt eller resultatrikt.

I verkligheten kan situationen vara precis den motsatta: sjukhuskostnaderna, ambulanskostnaderna och sjukfrånvarokostnaderna stiger – både vårdarna och de som vårdas mår allt sämre. Statistik och forskning visar i många fall att de äldre som omfattas av hemvården lider av många sjukdomar och ofta av ensamhet, barnen på daghemmen saknar vuxna och på sjukhusen behöver patienterna allt mer hjälp med de dagliga funktionerna. Alla saknar en vårdare.

Tillbaka till frågan om  den arbetsvärld som väntar oss. Det ökande antalet vårdbehövande och de samtidiga planerna på personalminskningar enligt produktivitetsmålen gör situationen ganska hopplös. Däremot leder utveckling av arbetet, samarbete mellan olika yrkesgrupper och skapande av gemensamma förfaringssätt till resultat. Det är betydligt förnuftigare att komma överens om förfaringssätten i ett mångprofessionellt team än att överföra en åldring, en sjuk eller ett barn till specialiserad vård ifall vården och hjälpen kan ordnas där personen befinner sig. När platsen och vårdarna känns trygga och bekanta ger också vården bättre effekt och resultat.
 
Sommardagar till er alla,
Silja