Kolumn: Hur ska vi öka produktiviteten och välmåendet i arbetet?

Alla bara upprepar att vi måste öka produktiviteten, effekterna och välmåendet i arbetet. Vi i SuPer vet ju redan hur det kan genomföras. Redan det att man börjar studera till närvårdare grundar sig ofta på en vilja att vårda, undervisa och hjälpa, också hos alldeles unga studerande. Men hur svarar arbetslivet på det här? Nuförtiden genom att bredda arbetet i alla riktningar eller så genom att inskränka det alldeles i onödan. De här är två extremer och såsom ofta i dagens värld är den här extremstilen vanlig.

Verksamheten inom social- och hälsovården förändras och utvecklas hela tiden. Det här är inget nytt för arbetstagarna, så har det ju varit i åratal.  Akutsjukhuset har som mål att skriva ut patienterna så snabbt som möjligt. Vårdplatserna för äldre, kroniskt sjuka och handikappade har omvandlats till effektiverat serviceboende eller hemvård. Och i småbarnsfostran måste man allt mer beakta barnets utvecklingspsykologiska och pedagogiska utveckling, och planera verksamheten utifrån den här kunskapen.  

Nu är det fråga om hur förändringarna i arbetet uppmärksammas på arbetsplatserna. Primärskötarna och närvårdarna ska vara medlemmar av mångprofessionella team och skapa effekter med sitt eget yrkeskunnande. Syftet bör vara att alla arbetstagares yrkeskompetens utnyttjas, och den ska inte inskränkas med konstgjorda regler som skapas av organisationen. Nu är det emellertid bråttom på många arbetsplatser och de anställda upplever en känsla av otillräcklighet eller frustration med den ensidiga arbetsprofilen.

Låt oss ta några exempel. Ett effektiverat servicehus och en personaldimensionering på 0,6, som i sig är helt rimligt. Till närvårdarens arbetsprofil hör helhetsmässig vård av en patient eller klient, men nu har man lagt till tvätt, någon slags matlagning, disk och lite städning. Vårdarens arbetsprofil har breddats till uppgifter som man visserligen inte kan vara utan, men som tar av vårdarens tid. Följden är att den vårdade får mindre rehabiliterande vård, och då krymper muskelmassan och intresset och självständigheten minskar generellt och därmed hela livskvaliteten. När vårdarens etiska och fysiska belastning samtidigt ökar vinner ingen.

Inom sjukhusvärlden har man redan under flera år alldeles i onödan gjort ändringar i befattningarna, så att primärskötarens och närvårdarens befattning har bytts ut mot en sjukskötarbefattning. Man har hänvisat till att läkemedelsbehandlingen är så krävande.  Ändå har man ökat läkemedelsbehandlingens andel i närvårdarutbildningen i betydlig grad. Den tar nu en större plats än i den tidigare sjukskötarutbildningen. Inom sjukhusvärlden måste man också beakta patienternas övriga behov, den dagliga rehabiliteringen och engagemanget i vården, som klart och tydligt hör till superiternas befattningsbeskrivning.

Jag frågar i rubriken till min kolumn hur vi ska få mer produktivitet och välmående i arbetet. Medicinen är enkel: vi ger plats för yrkeskunskaperna utan konstgjorda gränsskrankor. Vårt arbete är givande och intressant, när vi får göra det som medlem av ett mångprofessionellt team med perspektiv på klientens, patientens och barnets vård och behov. När man inte fjättrar, utan främjar och uppmuntrar den yrkesutveckling som sker i arbetet. Arbetstiderna har också stor betydelse. Alla vet att när man får påverka sina egna arbetstider ökar tillfredsställelsen med arbetet. Samtidigt ökar också arbetets effekter och produktivitet – och som bonus också arbetshälsan..
 
I väntan på soliga vårdagar,
Silja