Kolumn: Gör ditt arbete synligt

Jag har rört mig på många platser och ofta stött på en sak som gör mej oroad. Det är brådskan. Det är så bråttom att också en mycket viktig uppgift kan lämnas ogjord. Jag menar nu inte vård, omsorg eller fostran. Det är sant att när det finns för lite personal i förhållande till arbetsmängden blir känslan av otillräcklighet en bekant bundsförvant för många. Vad jag menar är att göra sitt eget arbete synligt.

Det här är en sak som på något sätt har hamnat i bakgrunden. Enligt oss superiter hör mycket av det arbete vi gör på ett självklart sätt till vården. Ofta antecknar vi om patienten exempelvis morgontvätt med hjälp (aamupesuissa autettuna). Den här anteckningen innehöll förut något som alla begrep fullständigt. Nu måste man få en utredning av varför det tar tid och varför det är rehabiliterande vård för många vårdbehövande. Idag när allt ska mätas måste den här vårdåtgärden förklaras. Också många andra åtgärder, som tidigare gjordes bara för att det hörde till arbetet, måste numera antecknas med en förklaring.

På många platser har man tagit i bruk en strukturell anteckning, vars syfte är att försnabba och hjälpa. Det här anteckningssättet är riktigt bra, om det bara används så att man ser det arbete som har gjorts. Kärnan i den strukturella anteckningen är vårdplanen. Närvårdarna och primärskötarna har genom tiderna varit mycket bra på att göra vårdplaner just på grund av att vi arbetar nära människan och vi ser den vårdbehövandes resurser och i vad denna behöver hjälp. Läkarna och de övriga experterna bestämmer sedan vad för annat som behöver göras och det gör vi också. När man gör en vårdplan ska man fundera på hur de dagliga sysslorna ska beskrivas så att man kan ange en tidsnorm för dem.

Det är bra att komma ihåg, vad lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre säger:
”I samband med att servicebehovet utreds ska den äldre personens funktionsförmåga bedömas mångsidigt och med tillförlitliga bedömningsinstrument. När funktionsförmågan bedöms ska det utredas till vilka delar den äldre personen klarar de funktioner som hör till normal livsföring i sin egen boende- och närmiljö och med vad han eller hon behöver stöd och hjälp. Vid bedömningen ska den äldre personens fysiska, kognitiva, psykiska och sociala funktionsförmåga samt faktorer som har samband med tillgängligheten i omgivningen, tryggheten i boendet och tillgången till närservice beaktas.”

När man effektiverar, oberoende om det sker vid ett universitetssjukhus, inom den slutna eller den öppna vården eller inom småbarnsfostran är det mest väsentliga att anteckna hur mycket arbete och tid respektive uppgift kräver. Under detta effektiveringens tidevarv har vi glömt att en person som behöver vård eller hjälp av en annan människa inte klarar sig med förkortad tid innan han eller hon reder sig på egen hand. För att påvisa det här behöver vi en vård-, service- eller fostringsplan, där vi synliggör vårt arbete och den tid det tar.  Vi behöver inte befordra oss själva, men vi får inte heller vara för anspråkslösa när vi definierar vårt arbete.
 
I väntan på våren och påsken, Silja