Kolumn: Förhållningsregler för beslutsfattare?

Jag blev ett veckoslut tvungen att besöka jouren på hälsostationen för barn. Där föll min blick på en tavla med förhållningsregler. På tavlan berättades det vad som görs från den stund en människa kommer till jouren. Här redogjordes för vad som görs, varför och hur lång tid en åtgärd tar. Den totala tiden nämndes inte alls, besöket kan alltså ta 2–6 timmar – eller något annat. Man bad om förståelse, och till slut konstaterades det att vårdpersonalen arbetar hela tiden.

Jag började fundera på att vi superiter säkert borde göra en likadan tavla åt beslutsfattarna.  Det finns en skrivning i regeringsprogrammet om att man kan sänka vårdardimensioneringen på platser med dygnetruntvård, för att de som vårdas där inte behöver så mycket vård. När man ytterligare adderar den ökande mängden äldre i den här ekvationen är slutresultatet helt omöjligt. I det här skedet är jag tvungen att säga att den här regeringsskrivningen uttrycker en ofattbar okunskap om det verkliga läget, eller så är det bara eurorna som talar. Bristen på euro ska sägas ut och den ska inte gömmas under andra ärenden.  På grund av regeringens skrivning måste vi superiter göra det klart för beslutsfattarna vad vi gör och varför ett arbete eller en åtgärd tar en viss tid. Man kan emellertid inte alltid veta hur lång tid en åtgärd tar. Det som är speciellt här är att saken är klar som korvspad när det gäller en jour, men helt obegriplig när det gäller äldrevård.

Vi måste än en gång börja om från början, med respekten för yrket. Vi får beröm i festtalen, men i det dagliga livet är vi inte mycket värda. Så här kan det inte fortsätta. 

Yrkeskunskap är något som arbetsgivaren måste erkänna och respektera. Ingen får säga att alla kan bli närvårdare eller något annat professionellt inom social- och hälsovården. Vård, uppfostran, medicinering, rehabilitering och stöd i behandling av sjukdomar är inte något som alla har en medfödd förmåga till. Kunnande är ett resultat av utbildning – den yrkeskunskap som man ska utveckla under hela karriären. Utbildningen är en garant för god kvalitet och kunnande, och den är till nytta för de klienter, patienter eller barn som behöver vård och hjälp.

Sedan är det fråga om hur arbetsgivaren definierar arbetsbeskrivningen, alltså vilka alla uppgifter som hör till superiterna i vilket arbete. Igen måste man beakta vilken vård som behövs och vad organisationen erbjuder. När man prioriterar ska den vårdbehövande placeras först, oberoende av ålder. Behoven är individuella och de varierar, men gemensamt för alla är att ingen klarar sig utan daglig hjälp och vård. Långsamheten som kommer med åren och den brådska som beror på alltför få vårdare är till skada för en äldre persons försök att klara sig själv.

När det gäller äldretjänster måste man beakta att kommunerna redan under tio eller rentav femton år har höjt gränsen för den vårdtyngd som berättigar till kommunal vård, oberoende av om den produceras av en privat aktör eller av kommunen själv. De här betyder att de som vårdas har många sjukdomar och vården kräver mer och mer tid. Det behövs alltmer mångprofessionellt teamarbete där var och en utför sin egen del av vården. Det här har ofta missförståtts i äldrevården när läget har speglats mot sjukhusvärlden. Det behövs också reservdirektiv för alla eventualiteter. Med hjälp av dem kan många sjukdomar få behandling innan de blir verkligt akuta. På samma sätt ska man fundera på målen för rehabiliteringen, hur man maximerar den egna funktionsförmågan.

Det finns mycket att förbättra i tjänsterna för äldre. Situationen blir emellertid inte bättre av att man minskar den yrkeskunniga personalen eller placerar dem inom stödfunktionerna, vilka onekligen är viktiga för helheten och kräver sina egna utförare.

Silja