Kolumn: En SuPer-medlems yrkeskunskap måste erkännas

Alltid när det blir val, vilket som helst, lovar alla oberoende av parti avsevärda förbättringar i socialomsorgen, hälso- och sjukvården, barnavården och naturligtvis i utbildningen. Eller åtminstone inga ytterligare nedskärningar. Likaså konstaterar man att vårdpersonalens arbete är värdefullt och att exempelvis närvårdarna utgör ryggraden i äldreomsorgen. Men om en förbättring verkligen skulle inträffa? Problemet är nu att verksamheterna utsatts för stora spartryck utan att man ägnat tankar åt annat än att spara pengar. Jag har knappast alls sett några planer där man tagit ställning till hur man ska spara utan att kvaliteten lider. Med sämre kvalitet stiger nämligen totalkostnaderna avsevärt. 

Hur kan man spara? För det första måste vars och ens yrkeskompetens erkännas. I flera organisationer konstaterar man att enbart vårdare på YH-nivå får utföra uppgifter för vilka SuPer-medlemmarna har lika god yrkeskunskap via sin utbildning. Till den här gruppen hör bland annat läkemedelsbehandling i sin helhet, att lägga upp en plan för småbarnspedagogik och att fastställa vårdbehov. Ifall en vårdare inte får utnyttja den här yrkeskompetensen förtvinar kunskaperna. Och å andra sidan, när arbetet är mångsidigt och meningsfullt är det också verkningsfullt och resultatrikt. Produktiviteten är svårare att mäta inom vår bransch, för det finns inte mätare för liv och död. Man kan emellertid konstatera att det här arbetet sköts mycket ekonomiskt hos oss.

Sote, social- och hälsovården, har nästan blivit ett svärord för många, men för SuPer-medlemmarna är det ett verktyg. För närvarande betraktas social- och hälsovårdstjänsterna som en helhet i landskapen. En situationsbild skapas av vad som görs och var samt vad för slags personal som behövs i respektive organisation. Det verkar tråkigt, men det innebär arbetsplatser och arbetsbeskrivningar för framtiden. Jag citerar direkt ur Sitras skrift Tiekartta sote-tietopakettien käyttöönottoon (Vägkarta över ibruktagandet av informationspaket för social- och hälsovården, fri översättning): ”Ett starkt behov av integrering och tjänsternas ömsesidiga verkan framhävs i synnerhet i infopaketet för vård- och omsorgstjänster riktade till äldre personer och i det för barn, ungdomar och familjer.”  I den här meningen kommer det fram vilket genomgripande arbete vi SuPer-medlemmar gör. Vid sidan av det primära arbetet, vård, omsorg, rehabilitering och fostran, består vårt arbete också av handledning, uppföljning, utvärdering och rapportering i mångprofessionella arbets- eller teamgrupper. Om det behövs andra tjänster är det ofta en SuPer-medlem som för saken vidare. Men SuPer-medlemmarnas röst hörs inte, och orsaken är klar. SuPer-medlemmarna gör alldeles vansinnigt mycket arbete under hela arbetstiden, och då kommer rapporteringen eller mötena på andra plats, och ingen lyfter fram det arbete som gjorts. Det syns på plussidan i företagens och kommunens balans, men får mindre uppmärksamhet på det praktiska planet.

Vad kan vi själva göra åt saken?  Under kommunsektorns övertids- och skiftbytesförbud blev det genast tydligt hur hela social- och hälsovården och småbarnspedagogiken fungerar genom att arbetstagarna är flexibla. Vi är alltså snälla och tänker alltid på den vårdades bästa. Det är något fint och så ska det också vara. Men går det så att vi blir utnyttjade på grund av den etiska hållning som hör till yrket? Tänk om vi på våra arbetsplatser själva lyfter fram vårt kunnande, själva bestämmer att om det blir övertidsarbete tar vi ut det i pengar eller som dubbeltid på nästa lista. Om vi bara själva erkänner vårt professionella värde, och inte låter andra förringa det.