Kolumn: Det viktigaste är vårt arbete

Nu bollas de SuPeranslutna löntagarna med om det blir social- och hälsovårdsreform, landskap, samhällsfördrag – eller något annat? Det verkar som om det är beslutsfattarnas arbete att rädda Finland. Fint att man har märkt hur viktiga vi är, nu är det bara något som går fel. Det gamla talesättet att arbetaren är värd sin lön har helt glömts bort i den här diskussionen. Superiterna gör människorna gott genom sitt arbete och detta goda har landets regering lovat medborgarna. Det här leder oss till den grundläggande frågan om vad som är det viktigaste i vårt arbete. Svaret är just det: att skapa något gott för andra. Superiterna är vårdare inom social- och hälsovården. Det här arbetet är mångsidigt och kräver yrkeskunskap, och det görs med värme och hjärta.

Det finns många arbetsplatser där allt fungerar riktigt bra. Arbetet utvecklas, och då mår både de vårdbehövande och de anställda bra. Å andra sidan finns det också platser där allt inte står väl till. Arbetsresultatet står på låg nivå på grund av personalmängden eller på grund av dålig vårdkultur. Den dåliga vårdkulturen är inte förbunden med personalmängden, utan den är en följd av att ingen har ingripit i sådant som är fel. En dålig vårdkultur uppkommer långsamt, men fastnar som tjära. Man måste ingripa genast. En kunnig och tillräckligt stark arbetstagare kan ta upp saken, men hur många sådana har vi? Hur många chefer eller arbetsgemenskaper ger plats för sådant? De här är svåra frågor och därför ofta nedtystade. Jag tror att många superiter som har varit lite längre i arbetslivet har stött på det här i något skede av sin karriär.

I närvårdarens löfte sägs det bland annat ”Jag lovar att följa yrkesetiska principer och tystnadsplikt, utveckla min yrkesskicklighet samt befrämja mitt eget och arbetssamfundets välbefinnande i arbetet.” Det innebär att när man tar upp ett missförhållande främjar detta allas välbefinnande i arbetet. Då har man också lyft fram de etiska principerna, nämligen respekten för människovärdet, självbestämmanderätten och rättvisan. Med det här i bagaget är det bra att fortsätta och ”lyfta katten på bordet”.

För att ni inte ska få den uppfattningen att det bara finns ett fåtal bra och fina arbetsgemenskaper och arbetsplatser kan jag berätta att de här bra platserna är i majoritet. Men redan en dålig är en för mycket. I mitten av februari inträffade SuPers yrkesstudiedagar, där många superiter skaffade sig vidare yrkeskunskaper. Lärdomen var riktigt bra och mångsidig, liksom alltid förr. Under studiedagarna belönades goda vårdplatser för god vård och för hur vården hade utvecklats. Det här är alltid något fint och vi får vara stolta över dem som belönades.

Många deltagare vittnade emellertid om hur oroliga och sorgsna de var över kvaliteten i deras eget arbete och över hur de ska orka. Många var vana vid att tiden de tillbringade med klienten, patienten eller barnet var alltför knapp för att göra en riktig vård, rehabilitering och fostran möjlig. I de fallen var orsaken alltid alltför liten personal eller att arbetet hade omfördelats så att också stödtjänster ingick: städning, tvätt, matlagning, tvätt av överdragsbyxor med mera. Målet för vårt arbete, klienten och människan, hade blivit sekundärt.

Vi har egenkontroll och RFV, inspektionsnämnder i kommunerna, men vad hjälper det om ingen kan göra något för att förbättra situationen. Just därför måste vi ha ett eget förbund, SuPer, som tror på sina arbetstagare, som har yrkeskompetens och yrkesidentitet och som ger kunnig vård med värme och hjärta. Inom förbundet tror vi dem när de säger att vi inte kan göra vårt bästa när det finns alltför få av oss. För ingenting är viktigare i vårdarens arbete än löftet: ”Jag lovar att sköta dem som behöver hjälp, förebygga marginalisering, lindra mänskligt lidande från livets början ända fram till livets slut.” För det här behövs det vårdpersonal som är utbildad för yrket. 

När allt kommer omkring – vi skulle inte ha något förbund om vi inte hade så fina medlemmar.

Hälsningar, Silja