Kolumn: Det finns en gräns för hur mycket man orkar arbeta

Närvårdarna är den största arbetstagargruppen inom äldreomsorgen. Arbetet är belastande både fysiskt och psykiskt. Under arbetsdagen förekommer lyft, flytt och svåra kroppsställningar som upprepas flera gånger. Psykiskt måste arbetstagarna tåla klientens verbala kritik, utskällningar, hot och våld. Arbetsbelastningen ökas även av personalbristen. Känslorna kan hamna i motsättning mellan yrkesetik och personalbrist – alla vill ju utföra ett arbete som har betydelse.

I enkäten som SuPer utförde i våras bland sina medlemmar framträdde i svaren särskilt arbetstagarnas arbetsbelastning och välbefinnande. Arbetet upplevdes som betydelsefullt, värdefullt och viktigt. Kunderna är en resurs som ger kraft. Dessutom har arbetsgivarna börjat fästa uppmärksamhet vid arbetstagarnas arbetshälsa och att SuPer-medlemmar kan arbeta med många olika arbetsuppgifter inom branschen.

Men räcker detta i framtiden?

Regeringens planer på att sänka personaldimensioneringen ökar sannerligen inte arbetstrivseln inom sote- och småbarnspedagogikbranschen. Är vi redo att kröka rygg ännu mer?

Dessutom är planerna på att tekniken ska ersätta arbetstagaren gällande personaldimensioneringen ingen bra idé. Personalen är medveten om nödvändigheten av tekniken när det är ändamålsenligt, lätt att använda och fungerar utan störningar.

Och frågan lyder, kommer tekniken att ge oss mer tid hos klienten, att närvara och samtala? Eller ökar den arbetsbelastningen som för oss mot den yttersta gränsen för vad vi klarar av? Detta återstår att se när euroslantarna och de äldre samt den redan ytterst flexibla personalen ställs mot varandra.

Kom ihåg att ta hand om dig själv. Försök, om det är möjligt, att kasta loss från vardagen. Endast du själv kan påverka ditt välbefinnande och din kapacitet, det försöker även jag komma ihåg mitt i allt stressande.

Med önskan om en härlig höst!

Päivi