Kolumn: Det är fint att vara superit

Jag tänkte skriva ner några funderingar från de fyra senaste år jag har fått vara ordförande för SuPer. Den här tiden har varit toppen!  Det har varit fint att träffa medlemmar från olika delar av Finland samt representanter för arbetsgivare och beslutsfattare i olika kommuner. Arbetet vi gör har verkningar både på individ- och på samhällsnivå.  Vi superiter behövs, för vi är den största enskilda yrkesgruppen inom äldreomsorgen och den näst största inom småbarnsfostran. Superiterna behövs överallt, både inom social- och hälsovården och inom bildningsväsendet.

Utan vår arbetsinsats skulle människan faktiskt må mycket sämre.  Vår yrkesidentitet byggs upp av att en hjälpbehövande oberoende av ålder är det viktigaste föremålet för vårt arbete. Den här tanken delas av alla superiter.  Ofta hör man ändå att andra stödåtgärder och funktioner tar mycket tid, och då får människan mindre vård än vad hon behöver. Varför är det så här? Enligt mitt eget förmodande åtminstone delvis för att vi håller vårt eget arbete för självklart.

Den ledande tanken i vår yrkesutbildning är att medicineringar, olika slags behandlingar och undersökningar är ytterst viktiga för att sjukdomar ska kunna övervinnas. Människan är emellertid en helhet och i denna helhet ingår som en väsentlig del också människans egna känningar och upplevelser. Har hon kallt, är hon hungrig, hur sköts hygienen, har hon smärtor, upplever hon rädsla, är hon glad eller sorgsen. Upplevelser som utgår från de här känningarna och känslotillstånden inverkar på hur vården lyckas.

Det finns inte alltid förståelse för att ett genomgående välmående beror på den grundläggande vården. Eller vill någon gå på fest eller delta i gemensamma aktiviteter svettig, med smutsigt hår eller orakad?  När den här självklarheten inte alltid får förståelse måste vi göra innehållet i vårt arbete synligt för alla. Ofta säger de som inte känner till vårt arbete att alla kan göra arbetet. Visst kan vi alla mata, tvätta och byta blöjor. Här ligger redan den första stora feluppfattningen. Det är inte så att vi bara tvättar, matar och byter blöjor, utan trots att vi gör det här observerar vi samtidigt en mängd olika saker. Som yrkespersoner ser vi hur huden mår, uppfattar måltiderna som helhet och i samband med blöjbyten iakttar vi vid behov sekreten. Vidare kontrollerar de yrkeskunniga vårdarna rörelsefömågan och de kognitiva funktionerna i primärvårds- och rehabiliteringssituationer i relation till patientens eller klientens ålder, sjukdom och andra faktorer som påverkar dennas väsen. Vårt arbete är professionellt – även om vi gör det med hjärtat. Där ligger en stor skillnad jämfört med godhjärtat hjälpande.

Jag antar att alla superiter håller med mig. Varför kommer det ändå tidvis budskap om att vi inte uppskattas på arbetsplatsen? Det här tar sig uttryck i att arbetsuppgifter som vår utbildning ger oss kunskaper och färdigheter för ändå undandras oss. Å andra sidan avdelar man oss uppgifter från den ena kanten till den andra och då blir det viktigaste, den professionella vården, sekundär. Det är ofta fråga om organisationen på arbetsplatsen och den praxis som råder där. Eller om okunnighet när det gäller den kompetens examen ger.

Så här på våren kommer det igen nya närvårdare som avslutar sina studier in i arbetslivet. De är entusiastiska och vill utföra arbete som närvårdare. Vi ska ta emot dem med glädje. Vi ska öka deras yrkeskunskap med vårt eget kunnande, så att vi också i framtiden har lika goda superiter som arbetskamrater!

Vårhälsningar, Silja