Kolumn: Den anställda har förtjänat sin lön
Än en gång kan vi förundra oss över om Finlands näringsliv EK:s nya ordförande uttalade EK:s verkliga vilja. Eller tänkte han inte på vad han sade?
Många gnuggade sig säkert i ögonen när de läste intervjun med den nya ordföranden Veli-Matti Mattila. Han påstod att det måste komma många KoKr till eftersom lönerna i Finland är 10–15 procent för höga. Det här startade en intressant diskussion på some. Inget Elisa längre, löd några tusen kommentarer, så Mattilas företag fick sig också många törnar.
Det kom också en ordentlig motskur av kommentarer från fackföreningsrörelsens centralförbund. Till den här motskuren ansluter sig också SuPer. Inflytelserika politiker märkte tabben och konstaterade att de inte förstår sådant tal. Någon sade till och med att nog har vissa alltför höga löner, andra kunde igen få mer betalt på basis av resultat och bland annat är vårdpersonalens löner för låga. Diskussionen visar att vi har ett valår.
Under några års tid har vi lyssnat till vackra tal om lönerna inom vårdbranschen, men hur har det blivit: lönesänkning genom avtal eller större lönesänkning genom tvång. Jag tycker att arbetstagaren har förtjänat sin lön och att man ska kunna klara sig på en lön. Ändå har diskussionen också gällt om man faktiskt måste klara sig på en lön eller om vi ska godkänna tanken om låglönebranscher, där de arbetandes lön kompletteras med socialstöd. Den här tankemodellen är märklig i rent ekonomisk-politiskt hänseende. Var få skattepengar till de socialstöden? Hurdana följder kan ett sådant uttalande ha om det blir verklighet?
Låt oss anta att lönerna minskar, vilket också sker med köpkraften. Vi kan inte underskatta köpkraftens betydelse för samhällsekonomin, tvärtom. När lönerna sjunker minskar också skatteutfallet. En höjning av skatterna är en svår sak för många kommuner. Det förnuftigaste vore att få skatteutfall från många olika håll. Om ekonomins hjul inte rullar betyder det också ökad arbetslöshet, och det vill ingen ha.
En närvårdares statistiska medellön är ca 2 400 euro per månad. Av den betalar han eller hon ca 21 procent skatt, arbetsgivaren får alltså samtidigt pengar tillbaka. När vi ytterligare lägger till övriga avgifter av skattenatur som kommer till kommunen och som kommunen direkt drar nytta av så är arbetet inte dyrt. Om det här lönebeloppet minskas påverkar det den närliggande motionsklubben, idrottsföreningen, bycaféet, marketen och annan service i den egna kommunen. Genom att försämra köpkraften sågar vi i många företagares utkomst och ökar på så vis arbetslösheten.
Därför måste vi allt allvarligare förundra oss över tanken. Den här regeringen har haft som mål att höja sysselsättningen. Finlands Bank och Etla har höjt tillväxtprognosen för Finland, vilket är en bra sak. Fortfarande har man ändå ältat samma mantra som vi redan hört för länge sedan: problemen inom den offentliga ekonomin fortsätter. Jag frågar mig om man faktiskt vill fortsätta mata medborgarna med tanken att en arbetstagare inom välfärdsservicen bara är en utgiftspost i vårt samhälle och att lönerna måste sänkas. Och med det här ska den offentliga ekonomin räddas.
Situationen torde vara den motsatta. Uppskattningen av arbetet måste synas i en ordinarie arbetsplats , en realistisk arbetsmängd och lön, med vilken man klarar sig. Snart inleds förhandlingar under vilka avsikten är att avtala om sakerna. Vi ska hoppas att det blir verkliga förhandlingar och inte så att någon börjar diktera. Vi måste alltså komma ihåg att vi tillsammans är flera och starka!.
Hälsningar,
Silja