Debatt: Missförhållandena inom vårdbranschen kräver snabba korrigeringar

Vårdbranschens kollektivavtalsförhandlingar inom kommunsektorn har inletts och förhandlingarna på den privata sektorn börjar just nu. SuPer har för bägge sektorers del som mål att förbättra utkomsten och köpkraften bland dem som arbetar i branschen och att förbättra branschens dragningskraft. De viktigaste målen är löneförhöjningar på minst exportbranschernas nivå, avlägsnande av konkurrenskraftstimmarna och ett social- och hälsovårdsavtal inom kommunsektorn som gör det möjligt att bättre ingripa i missförhållandena inom social- och hälsovårdsbranschen och effektivt rätta till dem. Intressebevakningen för medlemmar som arbetar inom sektorn för undervisning och fostran fullföljs även i fortsättningen genom AKTA-avtalet som SuPer också förhandlar om.

I Finland befinner vi oss i ett läge där kompetent personal för lagstadgade välfärdstjänster från vaggan till graven betraktas som en självklarhet och där kompetent arbetskraft hela tiden glider bort från branschen. Problemen i anknytning till utkomsten och hur arbetstagarna orkar i arbetet har blivit oöverkomliga. Den ständiga oron för klienterna ökar arbetstagarnas etiska börda.

Budskapet från SuPers medlemmar är klart: om missförhållandena inom branschen inte rättas till har förtroendet för utvecklingen av branschen slutgiltigt gått förlorat och ett branschbyte blir allt intressantare.

SuPers och Tehys gemensamma mål är ett program som främjar jämlikhet i fråga om lönenivån. Med hjälp av programmet utjämnas löneskillnaden som råder inom den kvinnodominerade social- och hälsovårdsbranschen så att det under tio år betalas 1,8 procentenheter större löneförhöjningar inom social- och hälsobranschen än inom mansdominerade branscher. Finansieringen för jämställdhetspotten ansöks om av staten. Vid förhandlingsbordet drivs både löneförhöjningarna och löneprogrammet som likställda.

Jag blir ofta tillfrågad om löneförhöjningarna äter möjligheterna för en bindande vårdardimensionering inom äldreomsorgen. Dessa kan inte ställas mot varandra utan bägge ska genomföras. I själva verket är det hög tid att rätta till de missförhållanden som går hårt åt vårdbranschen. Det hade varit möjligt att ingripa i dem mycket tidigare och det borde ha gjorts.

Det verkar som om social- och hälsovårdstjänsterna som den offentliga sektorn producerar tillåts tyna bort medan medborgare som har råd att konsumera privata tjänster har möjlighet till bättre vård. Är vi faktiskt redo att övergå till ett samhälle där människornas liv inte har lika värde utan där småinkomsttagare ska klara sig med synnerligen knappa och otillräckliga tjänster? Om vi vill hålla fast vid jämlika tjänster för alla innebär det att pengar måste inriktas på social- och hälsovårdstjänsterna, sjukvårdarnas utbildning måste värdesättas, det måste betalas rättvis lön för arbetet och det måste finnas tillräckligt med utbildad vårdpersonal.

Silja Paavola
ordförande
Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer