Pendlar mellan närhet och distans till patienten
Det finns risker för det egna välmåendet, när man bygger upp nära relationer med döende patienter. – Om man inte kan distansera sig när det behövs kommer man snabbt att bränna ut sig, men om man hela tiden håller distans blir man cynisk.
Patienter som är i livets slutskede behöver en medmänsklig kontakt med sina vårdare, men också någon som kan hjälpa dem att fatta rationella beslut.
– Som läkare måste jag vara tillgänglig för patienten när alla anhöriga är förkrossade, säger Peter Strang.
Inom den palliativa vården är existentiell ångest och djup sorg vardag, även om det också finns en hel del glädje. På en avdelning där döden ständigt är närvarande ställs det stora krav på personalen, inte minst en förmåga att pendla mellan närhet och distans till patienten.
– För att som läkare kunna skapa en bra kontakt måste jag gå nära patienten. För att jag sedan ska kunna fatta det bästa beslutet behöver jag distansera mig. Den som inte kan distansera sig kommer snabbt att bli utbränd, men en som alltid håller distansen blir cynisk, säger Peter Strang.
Han är professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet och överläkare vid Stockholms Sjukhems palliativa cancersektion. Under sin hittills nästan 40-åriga läkarkarriär har han ägnat sig åt patienter som lider av smärta, dödsångest och ibland starka skuldkänslor.
– De flesta människor som lever i dagens samhälle har inte sett någon dö och när döden kommer nära hamnar de ofta i en förlamande ångest. Jag försöker leda patienter och anhöriga bort från ångest så att de ska kunna sätta ord på processen och få redskap att agera.
Om sitt yrkesval säger han att det var mer eller mindre en slump som gjorde att han under läkarstudierna i Uppsala fick en arbetspraktikplats på en onkologisk avdelning. Att han sedan specialiserat sig inom onkologi och smärtlindring har varit ett medvetet val.
– Cancervård kräver en kombination av medicinskt kunnande och teknisk kompetens som tidigt intresserade mig. Många har kanske svårt att se sig själva arbeta enbart med cancerpatienter, men för mig passade det bra från början. En stor del av cancerpatienterna blir ju faktiskt botade och jag märkte att jag gärna också jobbade med dem som inte blir botade.
Ensamhet ökar smärtan
Under åren har han träffat och följt ett stort antal människor som varit inne på sina sista veckor i livet. Förutom cancerpatienter har han också arbetat med människor som drabbats av andra dödliga sjukdomar som ALS, hjärtsvikt eller svår kol. Där behövs en förmåga att hantera svåra psykologiska situationer.
– Jag ser det som en fördel att få en längre kontakt med patienter än vad som är vanligt inom många andra specialistområden. Det är förstås ett krav att man tycker om människor.
Peter Strang kommer under samtalet ofta in på verkliga exempel på hur olika människor och deras anhöriga reagerat i svåra situationer. En dödssjuk patient har ofta något oupprett ärende att reda ut med sina närmaste. Han hänvisar till studier som visar att fysisk smärta förstärks av skuldkänslor och ensamhet.
– På läkarutbildningen pratas det ännu alltför lite om existentiell ångest, skuldkänslor och brutna familjerelationer. De skapar ofta stort lidande för patienter i livets slutskede. Inom vårdyrken har vi en viktig roll att på ett diskret sätt medla i relationer mellan patient och anhöriga.
Han påpekar att det ändå inte krävs någon psykologutbildning för att kunna föra existentiella samtal med dödssjuka patienter.
– Nej, det kan räcka med att man tittar på fotografier från patientens olika livsskeden och låter den sjuka sammanfatta sitt liv. Det kan få dödssjuka patienter att inse att de nog fått ihop ett innehållsrikt liv, trots att det känns som att det gick alldeles för fort.
Vill ha mirakelmedicin
Det finns en rad olika strategier som dödssjuka tar till, medvetet eller omedvetet, för hantera dödsångesten. En vanlig skyddsmekanism är tanken om en ultimate rescuer, en räddare i nöden.
– En patient kan sätta sin läkare på piedestal, vilket kan verka konstigt för sköterskor, men patienten slåss för sitt liv och sätter allt sitt hopp på att läkaren ska vara räddaren.
En patient kan också sätta sitt sista hopp på en viss mirakelmedicin.
– Vissa patienter vill inte ha medicin som bygger på forskning, de vill ha något magiskt. Jag har haft många diskussioner med patienter om hajfenskapslar och andra alternativa preparat. Det är en svår situation som läkare, i synnerhet om patienten inte vill fortsätta den behandling som läkaren föreskriver utan i stället chansa på mirakelmedicinen.
Vid sidan om det dagliga arbetet som aktiv forskare och överläkare har han också gett ut ett tiotal böcker, både fakta och fiktion. Det återkommande temat är livets slutskede och den oundvikliga döden. Nu skriver han på en ny bok, tillsammans med Owe Wikström, professor i religionspsykologi. Arbetstiteln är “Den ofrånkomliga gåtan” och boken planeras komma ut till hösten.
– Både jag och Owe har skrivit existentiella läroböcker, men det här är mera av en dialogbok, där vi tillåter oss att vara ganska personliga. Owe är kristen och har många funderingar och jag själv är agnostiker med en ljus bild av döden, säger Peter Strang.
Peter Strang
- född 1957 i Karleby.
- studentexamen 1976.
- läkarexamen från Uppsala universitet 1982.
- blev Sveriges första professor i palliativ medicin 1997
- har bland annat skrivit böckerna Livsglädjen och det djupa allvaret (2007), Så länge vi lever (2013), Att höra till. Om ensamhet och gemenskap (2014) och I skuggan av sommaren (2017).
- talade på SuPers svenska studiedagar i Vasa 8.4.2019.
Text och bild: Johan Svenlin, SuPer-tidning 5/2019
