Kriget i Ukraina kan väcka gamla känslominnen till liv

I Finland bor många som har upplevt krig och som just nu behöver någon att prata med och någon som lyssnar.

I två år har vi kämpat mot corona som medfört begränsningar, men emellanåt också lite ljusglimtar, och nu har vi kriget i Ukraina.

- Det är naturligt att det psykiska välbefinnandet och tillvaron i övrigt utsätts för påfrestningar, säger Sirkkaliisa Heimonen. Hon är sjuksköterska, doktor i psykologi och sektorchef vid Äldreinstitutet.

Ju mer en människa identifierar sig med olika saker och händelser desto starkare känsloreaktioner kan de orsaka.

Avståndet mellan Helsingfors och ukrainska gränsen är ungefär lika långt som avståndet mellan Hangö och Utsjoki, knappt 1400 kilometer. Med angriparen har vi en 1340 kilometer lång gemensam östgräns. Händelserna i dag har något bekant över sig så det är inte konstigt att man drabbas av en illavarslande känsla om att historien upprepar sig.

Det är lätt att identifiera sig med nyhetsbildernas ukrainare eftersom de inte skiljer sig så mycket från oss finländare vad gäller utseende och klädsel. Det där kunde vara jag. Det där kunde vara mitt barnbarn.

Obehandlade känslor kan komma upp till ytan

I Finland finns många äldre som har egna krigserfarenheter. De har upplevt krig i sin barndom eller vuxit upp i hem där föräldrarna deltagit i kriget, eller kriget har på något sätt varit närvarande. Även unga invandrare har egna upplevelser av att leva mitt i kriget.

- Kriget i Ukraina kan väcka minnen och känslor till liv, fungera liksom en länk till egna upplevelser, säger Heimonen och fortsätter: - Under återbyggnadsåren behandlade man inte nödvändigtvis sina känslor och upplevelser utan känslorna trängdes undan.

Följden kan bli ångest, nedstämdhet och behov av att prata om sina upplevelser.

- Minnen kan orsaka osäkerhet och otrygghet: kommer kriget att utvidgas, hur går det med mina barnbarn, räcker maten, exemplifierar Heimonen.

En minnessjuk person hittar inte nödvändigtvis de rätta orden och begreppen för att prata om händelserna utan kan reagera till exempel med ångestfyllt beteende och sömnlöshet.

- Ingen av oss har färdiga svar men det är viktigt att ge plats för ord och lyssna på den som oroar sig. Medkänsla och empati skapar trygghetskänsla.

Oron för framtiden tynger även vårdare. Den minnessjuka kan ana oron och sorgen även om vårdaren inte tar upp ämnet. Men man måste alltid uppträda yrkesmässigt även under dessa för alla osäkra tider.

- Det vore bra om vårdaren kan hålla sina egna rädslor och oron i schack. Det kräver att man jobbar med sig själv.

Nu är vi i behov av mentala färdigheter.

- Alla borde fundera hur man kan lugna och trösta sig själv mitt i osäkerheten och hur man kan rikta uppmärksamheten till det som är bra. Det lönar sig att lära identifiera de egna kraftresurserna och sätten att hantera olika situationer.

- På arbetsplatserna borde man diskutera och komma överens om hur man pratar om kriget och hur det hanteras bland kunderna, och var skaffar man samtalshjälp vid behov.

Kriget i Ukraina är annorlunda på det viset att man kan följa det nästan i realtid och många har hamnat i nyhetsberoende. Eftersom vuxna personer, även äldre, har självbestämmanderätt kan ingen annan bestämma den äldres skärmtid.

- Men för närstående, vårdare och andra som har hand om äldre vore det ändå bra att se till att krigsnyheter inte är närvarande dag som natt, och man ska kanske styra intresset åt annat håll. De äldre kanske behöver stöd för sin mediekompetens så därför borde närstående och vårdare rikta uppmärksamheten exempelvis på vilka kanaler man väljer.