Irriterande arbetskamrater

Irritation är en tung börda att bära och påverkar arbetsgemenskapen. Vilken tur då att irritationskänslighet kan påverkas.

Irritation över arbetskamrater och deras vanor är mycket vanligt, och särskilt när man arbetar mycket nära varandra. Någon är långsam, en annan snabb, en är alltid tyst och en annan är en pratkvarn.

Det är kanske inte så irriterande att arbetskamraten försummar avtalade regler eller gör allvarliga fel i arbetet, men om man irriterar sig särskilt på vissa av arbetskamratens drag eller annorlunda sätt att utföra arbetsuppgifter då är det dags att fundera var denna irritation kommer ifrån.

Heli Hannonen, företagspsykolog vid Institutet för arbetshygien påminner att irritation är en känsla.

- Ofta är orsaken den andras olikhet, med det är något som vi inte kan påverka. När man förstår det kan känslan avta bara vi ändrar vår förhållning och ser på den andra med nyfikenhet. Kan jag lära något av den andras olikhet?

Ta upp det som irriterar

Många irriterar sig över till exempel på ett upprepat ljud eller en upprepad rörelse. Om irritationen orsakas av arbetskamratens tuggummituggande eller dinglande med benen kan det hjälpa om uppmärksamheten riktas åt annat håll.

- Med en bra arbetskamrat kan man ju ta upp det som irriterar men i princip är det fråga om problem hos den som blir irriterad. Stanna upp och fundera hur du kan hantera din känsla. När du identifierar känslan kan du lättare rikta uppmärksamheten bort från det irriterade ljudet eller den irriterande rörelsen, säger Hannonen.

Även den andras annorlunda sätt att utföra arbetsuppgifterna kan vara irriterande. Men det är inte läge att be kamraten att ändra sina vanor för olika sätt leder ofta till lika bra slutresultat.

Hannonen understryker vikten av att ta upp det som irriterar även om målet inte är att ändra den andras beteende.

Om man exempelvis själv är pedant och en lite slarvigare arbetskamrat irriterar kan man tillsammans med kamraten fundera över vilken sorts noggrannhet är viktig ur arbetets synvinkel.

- Samtalet kan inledas genom att konstatera att du gör arbetet annorlunda än jag, alltså inte genom att klandra utan fråga nyfiket. Efter det kan man fråga om den andra kan visa hur jag kan ta något mer avkopplande grepp på mitt arbete. Om vi menar ärligt vad vi säger tas samtalsöppningen ofta bra emot.

Från irritation till nyfikenhet

Om en person inte är så intresserad av andra människor och koncentrerar sig på att bara sköta sitt arbete kanske man inte irriteras så lätt. Men om personen å andra sidan är intresserad av sin omgivning märker man de olika vanorna lättare och är därmed mer benägen att bli irriterad. Hannonen understryker att intresset för omgivningen betyder inte övervakning utan nyfikenhet.

Eftersom vi arbetar tillsammans med alla slags människor är det för vårt eget bästa att lära sig tåla olikheter. Det är inte bra att mota bort irritationskänslan utan den kan accepteras som en del av egen personlighet.

- Även om man försöker bete sig bra och vänligt brukar irritationen synas ändå. De förbjudna känslorna syns i kroppsspråket.

Vi kan således inte påverka vad den andra gör, känner eller tänker men med vårt eget beteende, våra egna känslor och tankar har vi många möjligheter.

När man åter igen på kvällsskiftet möter den där arbetskamraten vars arbetsmetoder retar, så tänk att om jag den här gången inte koncentrerar mig på de irriterande sakerna utan tar en forskningsexpedition till mitt inre och frågar varför är jag irriterad, egentligen, och vad irritationen säger om mig.

- Eftersom irritationskänslan är tungt att bära klarar vi lättare undan när vi försöker förhålla oss till den andras olikhet med nyfikenhet, konstaterar Hannonen.

Irritationskänslan kräver självrannsakan när den beror på:

• den andras harmlösa drag eller vanor
• den andras annorlunda sätt att arbeta

Irritationskänslan kräver samtal med chefen när

• de olika sätten att utföra arbetsuppgifterna orsakar problem för själva arbetet.
• arbetskamraten inte följer arbetsplatsens regler som man kommit överens om tillsammans. 

Text: Marjaana Tunturi