”I dag fick jag ingen vårdare för min pappa”
SuPer drev för flera år sedan en kampanj som varnade för vårdarbrist. Kampanjen handlade om en man som tvingades ta med sig sin pappa till arbetet. Temat är tyvärr fortfarande aktuellt men har utvidgats från äldreomsorgen till hela social- och hälsovårdssektorn och småbarnspedagogiken. Ännu för ett par år sedan hade småbarnspedagogiken stor dragningskraft. Genom lagändringar har barnskötarnas ställning inom småbarnspedagogiken ändrats vilket på ett kännbart sätt har försvagat branschens dragningskraft och förvärrat arbetskraftsbristen.
Äldreomsorgens personaldimensionering har länge varit ett tvisteämne. SuPer ställde verkligt länge krav på bindande personaldimensionering eftersom det för oss stod helt klart att en rekommendation aldrig kommer att räcka till. Alltid hittade man en orsak till att rekommendationen inte hade följts. Klientsäkerheten var ofta hotad trots att arbetstagarna anmälde om missförhållanden. Den bindande personaldimensioneringen borde mycket tidigare ha skrivits in i lagen. Som det nu är räcker det alltför länge innan situationen har korrigerats. En del av vårdarna har redan lämnat branschen.
Arbetsgivarparten har krävt att lagens skrivning om dimensionering inte ska behöva efterlevas eftersom tillgången på utbildad vårdpersonal är otillräcklig. Det egentliga problemet vill man fortfarande inte befatta sig med, det vill säga hur vårdarbristen skulle kunna åtgärdas och branschen förbli attraktiv. Klienternas behov av vård minskar inte heller bara för att det råder brist på vårdare. De har tvärtom fortfarande rätt till god vård. Budskapet från SuPers medlemskår är att löner, arbetsförhållanden och arbetsbeskrivningar måste fås i skick så att branschen också framledes kan behålla sin personal och rekrytera ny. Det är allt skäl att lyssna på arbetstagarna; de vet bäst vad som krävs för att lösa vårdarbristen. Vårdarna ser alltid på saken också ur klienternas synvinkel. De har inte bara sin yrkesskicklighet utan också en stark yrkesetik.
Vård- och omsorgsarbetet är arbete som har stor samhällelig betydelse. Vårdarna upplever sitt arbete som betydelsefullt och vill ge god vård. Medborgarna har rätt till de utlovade tjänsterna och i sista hand måste staten trygga servicen. I kristider är detta ännu viktigare än annars; det är en del av beredskapen och totalförsvaret. Men det gör man inte genom att stifta tvångslagar utan genom att i normaltider trygga vårdbranschens dragningskraft.
Om vårdarbristen inte äntligen repareras tvingas vi göra stora nedskärningar i välfärdstjänsterna. Hur många är beredda att sköta sina närstående i hemmet och har arbetslivet beredskap för att arbetstagarna tar ledigt för vård av anhörig? Är bostäderna så stora och säkra att anhörigvård ens är möjlig? Är vårt samhälle berett på att vi alla övergår till att vara vårdare på deltid? Alla har ju i sin närmaste krets någon som behöver omsorg.
Det förslag till medling i kommunsektorns arbetsstrid som medlingsnämnden gav tisdagen 10.5 gör inget för att lösa vårdarbristen.
Silja Paavola
ordförande
Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer