Kolumn: Förändringarna i arbetet kräver kompetens

När kraven i arbetet förändras och utvecklas måste vi ta i bruk all den kompetens och yrkeskunskap som arbetstagarna besitter. Ifall verksamheten står inför stora förändringar måste alla arbetstagare utbildas enligt dem.

SuPermedlemmarnas arbetsbeskrivningar har under de senaste tio åren förändrats i en oroväckande riktning. Digitaliseringen har visserligen kommit till hjälp i planeringen av vården och verksamheten och vårdpraxis har utvecklats, men alltför ofta har kompetenskraven inskränkts i namn av förändringar i arbetslivet.

På många orter förs samarbetsförhandlingar för att balansera ekonomin. Det är nu hög tid att ta den yrkesutbildade personalens hela kapacitet i bruk. Vi måste identifiera och erkänna den breda och mångsidiga professionella kompetens som närvårdar- och primärskötarexamina ger. Under utbildningen måste man också få praktisera på sjukhus och efter examen ska man kunna utnyttja sina färdigheter och utveckla dem.

Det är dumt att ens diskutera om en närvårdare kan arbeta på sjukhus. Det bästa är att bara inse hur mycket vi behöver närvårdarna. Att hänvisa till att en närvårdare inte kan sköta läkemedelsbehandlingar är ren okunskap. Läkemedelsutbildning ingår i närvårdarexamen och den omfattar allt från läkemedelsräkning till läkemedelseffekt och uppföljning. Det är också viktigt att komma ihåg att patienterna på sjukhusavdelningarna behöver mycket hjälp och omsorg. Det här sköter en närvårdare bäst med tanke på patienten.

Det finns också vansinnigheter i äldreomsorgen, där närvårdaren och primärskötaren har blivit en slags alltiallo. Man har alltså tvingat en yrkesutbildad vårdperson att utföra helt andra uppgifter än dem personen är utbildad och anställd för. Det här började när beslutsfattarna tittade på ålderspyramiden och konstaterade att något måste göras.

Detta ”något” var att höja tröskeln till vård, vilket ledde till att patienternas vård kräver mer och det behövs flera vårdare. Samtidigt har man nästan helt avskaffat stödpersonalen, och deras uppgifter har överförts på vårdarna. Det är ingen verklig omvälvning av arbetet, utan bara ett försök att spara på lönekostnaderna.

En liknande tankemodell sprider sig också inom småbarnspedagogiken. Plötsligt är den yrkeskunniga närvårdaren inte en kunnig fostrare, trots att hans eller hennes arbete i decennier varit en central del av vår internationellt uppskattade dagvård.

Vi har inte längre råd till sådana förändrade arbetsbeskrivningar, utan vi måste erkänna och fullt ut utnyttja närvårdarnas och primärskötarnas yrkeskompetens.

Hälsningar,

Silja