Sköterskans ord väger tungt vid osäkerhet om vaccination
Största delen av yrkesutbildade personer inom hälsovården i Finland anser vacciner vara både effektiva och säkra. Men farhågor kan uppstå även inom yrkeskåren: inte alla rekommenderar patienter att vaccinera sig när de står mellan valet att vaccinera sig eller inte.
I en nyligen genomförd studie bland hälsovårdspersonal uppgav merparten av de deltagande att de rekommenderar vaccination. Men ungefär en femtedel uppgav att de inte aktivt styr vaccinkritiska patienter åt ett eller annat håll.
– De som litar mindre på vacciners effekt och säkerhet var även mindre böjda att rekommendera patienter vaccination. Upptäckten är viktig eftersom hälsovårdspersonalen har en nyckelroll i vanliga människors vaccinationsbeslut, säger akademiforskaren vid Åbo universitet Anna Soveri.
De som deltog i studien ansåg att vaccination av barn var säkert och det fanns knappt några negativa inställningar till vaccination. Den negativa inställningen hade främst samband med influensavaccination. Läkare hade färre negativa inställningar än närvårdare och sjuksköterskor.
– Största delen av läkarna rekommenderade vaccination för osäkra patienter och nästan alla läkare vaccinerade sig själva och sina barn. Vi vet ännu inte orsakerna till skillnaderna mellan de olika yrkesgrupperna, förklarar Soveri.
Vid forskningsprojektet mellan Åbo universitet, Åbo Akademi, Arbetshälsoinstitutet och University of Bristol frågades hälsovårdspersonalen hur de agerar om patienten är osäker om vaccinationen.
I materialet som samlades år 2018 deltog 2962 närvårdare, sjuksköterskor och läkare från Birkaland, Egentliga Tavastland, Jakobstad och Vasa. Inga hälsovårdare deltog.
Problemet är hur säkert vaccinet anses vara
Vid frågan om personalens agerande i samband med patienters osäkerhet om vaccination svarade endast 751 av studiens hälsovårdspersonal som varje vecka antingen vaccinerar eller diskuterar vaccination med sina patienter. Svarsalternativen var: jag rekommenderar patienten att inte vaccinera sig – jag styr inte åt något håll – jag rekommenderar patienten att vaccinera sig.
En mycket liten del, endast några få personer i alla yrkesgrupper, rekommenderade patienter att inte vaccinera sig. Vad gäller influensavaccination styrde 30 procent av sjuksköterskor, 36 procent av närvårdare och 8 procent av läkare inte en osäker patient åt något håll.
I fråga om det nationella vaccinationsprogrammet för barn styrde 22 procent av närvårdare, 15 procent av sjuksköterskor och 3 procent av läkare inte åt något håll en vårdnadshavare som var osäker om vaccination. Resten rekommenderade patienter att vaccinera sig. Soveri anser procenttalen vara oroande.
– Det finns fortfarande mycket att göra åt saken. Om inte hälsovårdspersonalen rekommenderar en osäker patient att vaccinera sig kan vaccinationen utebli helt.
Det är svårt att påverka människors inställning. Inställningsmässigt fanns det mycket få vaccinnegativa bland deltagarna i studien: frågan är snarare hur säkert vaccinet anses vara.
– Många av de yrkespersoner som deltog i studien uppgav att de inte vet säkert om vacciner är säkra. Det väsentliga här är att osäkerheten orsakas av brist på information, och det kan bara påverkas genom att öka kunskapen.
Sociala medier underblåser vaccinrädslan
Enligt Soveri kan personalens inställning påverkas av influensavaccinationens och barnvaccinationens olika ställning. Barnvaccination ingår i det nationella vaccinationsprogrammet och om en förälder inte vill vaccinera sitt barn måste denna särskilt avböja vaccination. Men influensavaccination måste man däremot speciellt fråga efter. För vårdpersonalen kan situationen vara annorlunda.
– I någon mån framkommer det i svaren att influensavaccination är obligatorisk för vårdpersonal med speciella arbetsuppgifter. Vissa har upplevt situationen som kränkande i fråga om valfrihet vilket kan ha ökat vaccinkritiken. En del misstror skyddseffekten i influensavaccinet.
Enligt den nya lagen om smittsamma sjukdomar som trädde i kraft i början av år 2018 krävs vaccinationsskydd om en person arbetar inom social- och hälsovården där man tar hand om patienter som kan utsättas för följder av smittsamma sjukdomar. Detta gäller även patienttransporter. Förpliktelsen ingår i lagen trots SuPers motstånd. Förbundet rekommenderar ifrågavarande vaccinationer men är emot påtryckning och tvång mot sina medlemmar. Den utbredda misstänksamheten med sina falska nyheter påverkar även vårdpersonalen. Egna erfarenheter och andras berättelser delas i sociala medier och likasinnade hittar varandra. Tron på egen sak förstärks.
I den rådande andan grundar sig beslutet om vaccination inte endast på forskningsdata utan de egna och andras erfarenheter har också en viktig roll. Enligt Soveri hänger misstänksamheten och osäkerheten ofta samman med det svaga förtroendet för hela vaccinationskedjan ända från beslutsfattare till tillverkare och givare av vaccinet.
– I sociala medier delas mer negativa än positiva erfarenheter av vacciner och följarna i sociala medier kan få intrycket att de beklagliga biverkningarna av vacciner är mycket vanligare än de i själva verket är. Detta väcker rädsla, och rädslan har stor påverkan på människors inställningar.
Studien: The association between vaccination confidence, vaccination behavior, and willingness to recommend vaccines among finnish healthcare workers. PLOS ONE, oktober 2019.
Varför duger HPV-vaccinet inte åt alla?
Det bästa sättet att skydda sig mot papillomvirus som orsakar flera olika cancrar, är HPV-vaccinet som ges på lågstadiet. Största delen av flickorna i Finland har vaccinerats innan de börjar högstadiet, men omfattningen gäller inte alla och därför måste den förbättras.
– I Sverige är omfattningen av HPV-vaccinationen 85 procent. Det är svårt att förstå varför nästan en tredjedel i Finland inte vaccinerar sig. Enligt forskningsdata är vaccinet säkert och ger det bästa och längsta skyddet mot cancer när vaccination sker tillräckligt tidigt, säger överläkare Tuija Leino vid Institutet för hälsa och välfärd (THL).
Även omfattningen av regional ojämlikhet väcker frågor. Till exempel av flickor födda år 2006 och boende i Nådendal har 90 procent fått HPV-vaccinet men i Brahestad, Björneborg och Jakobstad har endast hälften av flickorna i samma ålder vaccinerats. Även i Uleåborg är omfattningen under 65 procent.
THL undersökte orsakerna till de regionala skillnaderna genom att intervjua hälsovårdare vid hälsocentraler i vars områden vaccinationsomfattningen har klart minskat de senaste åren. Enligt Leino är orsaken till den låga omfattningen i vaccination i Österbotten och vid trakterna av Uleåborg främst læstadionismen. I Österbottens svenskspråkiga kustområden påverkar även den kända vaccinkritikern Linda Karlström som driver den vaccinkritiska sajten vaccin.me och som anordnar även föreläsningar i ämnet.
– Læstadianer anser att deras döttrar inte behöver vaccinskydd mot det sexuellt överförbara HPV-viruset eftersom de gifter sig vanligtvis unga och man tänker att det sexuella umgänget sker först inom äktenskapet. Den som hör till det læstadianska samfundet har ännu mindre valfrihet om den lokala hälsovårdaren tillhör samma samfund, resonerar Leino.
En förälder som besöker en vaccinkritisk sajt kan ha svårt att besluta åt det ena eller andra hållet och då blir det kanske ingen vaccination alls. En del av föräldrar å sin sida vill flytta diskussionen om vaccination mot sexuellt överförbar sjukdom till senare skede.
– En förälder kan tänka i förbigående att vi bryr oss inte om vaccinationen för tillfället. Men ur barnets perspektiv är det beslutet lika aktivt som det att vaccinera sig, betonar Leino.
Skolorna har en viktig roll i genomförandet av HPV-vaccinationsprogrammet och i vissa skolor är man mer positiv än i andra. Skillnaderna kan enligt Leino vara kommun- eller skolspecifika.
– Vid en idealsituation får hälsovårdaren som vaccinerar elever hjälp av skolans rektor i form av skolpersonal. Hälsovårdarna har möjlighet att berätta om HPV-vaccinet i skolans föräldramöten, och de kan informera föräldrar även genom Wilma-meddelanden.
Det finns dock kommuner och skolor där hälsovårdaren inte har tillgång till Wilma och hinner i så fall vaccinera färre antal elever eftersom hälsovårdaren måste själv hämta eleverna från lektionen för att vaccinera dem.
– Tillvägagångssätten kan variera mycket till och med mellan olika skolor i en storstad. Det kan till exempel ha betydelse om rektorn i skolan är lärare i biologi, hälsokunskap eller i något annat ämne.
Text Antti Vanas
Översättning Laura Koskela
Bild Salla Pyykölä