Kolumn: Hur många är redo att ta hand och sina nära och kära hemma?

I åratal har SuPer talat om problemet med vårdarbristen. Problemet är tyvärr fortfarande aktuellt och har spridit sig från äldreomsorgen till hela sote-sektorn och småbarnspedagogiken.

Inom äldreomsorgen har det länge pågått en dragkamp om vårdardimensioneringen. SuPer har länge krävt vårdardimensionering eftersom det för oss är klart att endast rekommendationen aldrig kommer att räcka. Det har alltid funnits svepskäl varför rekommendationen inte följs. Klientsäkerheten har ofta riskerats trots att vårdarna har varnat för missförhållanden.

Arbetsgivarsidan har krävt att lagen gällande dimensioneringar inte borde följas eftersom det inte finns tillräckligt med vårdpersonal. Men fortfarande vill ingen befatta sig med det egentliga problemet: Hur ska vårdarbristen åtgärdas och hur ska  branschen behålla sin attraktionskraft? Omsorgen och vården av klienter och patienter minskar inte trots vårdarbrist utan de har fortfarande rätt till en bra vård.

Budskapet från SuPer-medlemmarna är att lönesättning, arbetsförhållanden och arbetsbeskrivning måste ställas i ordning för att att få folk att stanna i branschen och söka sig till den även i fortsättningen. Man ska lyssna på arbetstagarna för de vet bäst hur man löser vårdarbristen. Vårdarna ser alltid sakerna ur klienternas synvinkel och utöver yrkeskunnandet är även deras yrkesetik stark.

Vård- och omsorgsarbetet är ett betydande arbete ur samhällsperspektivet, och vårdarna anser arbetet vara betydelsefullt och vill göra sitt vårdarbete mycket bra. Medborgarna har rätt till den utlovade servicen och det är staten som i sista hand ska säkerställa servicen. Under kristider är detta ännu viktigare, det är en del av beredskapen och den övergripande säkerheten. Det sker inte genom att stifta tvångslagar utan genom att se till att vårdbranschen behåller sin attraktionskraft.

Om inte vårdarbristen åtgärdas måste vi skära ner ordentligt i välfärdstjänsterna. Hur många är redo att ta hand om sina nära och kära hemma, och kommer arbetslivet att acceptera att arbetstagarna tar ledigt för att ta hand om de närstående? Är hemmen tillräckligt rymliga och säkra så att vården av de närstående är möjlig? Är vårt samhälle redo för att folk i arbetsför ålder övergår till deltidsvårdare?

Tisdagen den 10 maj lämnade förlikningsnämnden sitt förlikningsförslag gällande kommunbranschens arbetskonflikt men gav ingen vägledning till lösning av vårdarbristen.

Hälsningar

Silja